onsdag 28 juli 2010

Det jävlas

I måndags kom äntligen rörmokarn. När jag skulle tömma systemet på vatten i höstas hade jag antagligen gjort något misstag. Kanske glömt öppna någon kran eller gjort saker i fel ordning. Jag är inte så teknisk som jag tror. Det var ju också den tuffaste vintern på många år. Flera kopplingar hade frusit sönder och gummislangen som kommer upp inne i huset hade fått en spricka.


Semestertider och stressade smågriniga hantverkare. Den första killen som kom för en vecka sedan lagade det som fanns inne i huset, trodde han. För att komma åt att skarva slangen måste man gräva fram den en bit.
Då hade vi inte fått något regn på mycket länge och marken var hård som cement. Vi måste också lokalisera slangeländet. Jag började gräva utanför mitt för där slangen dök upp i huset. Efter en hel dags hackande, spettande och skottande gav jag upp. Lennart och kompisen Berra tog över. De jobbade också hårt en hel dag. Då hade de äntligen hittat slangen, en bra bit ifrån den logiska platsen. Sen måste de åka hem till stan.
Jag grävde vidare in under huset med en grov skruvmejsel, hammare och en skarp liten murslev. För att stå ut med det obekväma arbetet låtsades jag att jag var arkeolog och var på väg att hitta en förhistorisk skatt. När jag följt slangen så långt som min arm räckte, ringde jag jourrörmokaren igen.

Det här blir svårt, kanske omöjligt, knorrade han medan han försökte rubba den uppstickande slangstumpen. Bredvid den stack en annan slangstump upp. Den ledde till en gammal gårdspump, som de tidigare ägarna gjort om till tappställe i trädgården. När vi renoverade badrummet kopplade vi aldrig in den igen.

Kanske berodde det på värmen, kanske var jag oklar i min förklaring att den pumpen inte skulle användas mera. Herr rörmokare kanske inte hade sovit så bra... och jag inte tillräckligt snabb i tanken. Det resulterade i att han spettade sönder vårt nylagda kalelgolv för att få upp ett så stort hål att han kunde trä in en ny slang. Utan att lyckas.

Så for han iväg för att hämta ännu elakare verktyg. Just som han for, klarnade min överhettade hjärna. Självklart var det bara att använda den hela oskadade pumpslangen att skarva med. Den satt ju redan där så fint inmurad. Så han vände om och gjorde så. Men då var ju skadan redan skedd. Bomber och granater, som kapten Haddok skulle sagt. Jävlars blod och änkors klagan och en mörk natt i helvetet, skulle Tårta ödmjukt uttryckt sig.

Sedan visade det sig att även avstängningskranen vid kopplingen frusit sönder, så han måste iväg än en gång för att hämta delar som fattades. Min syster och jag som väntat hela dagen på att han skulle bli klar undrade om han klarade sig själv med det sista. Det gjorde han, sa han. Så vi åkte till staden för att fortsätta med att tömma pappa Tårtas hus, sortera och dela upp saker.

När vi kom tillbaka på natten såg allt helt ut. Men när vi vred på huvudkranen visade det sig att kranen till handfatet inte höll tätt utan glatt skvalade. Kanske bara en packning hoppas jag ... nu blev det så, att när vi ska diska eller spola i toan, springer vi och sätter vi på vattnet och springer och slår av det när vi spolat upp tillräckligt. Dessutom verkar varmvattenberedaren ha gett upp. Så det blir att ringa den stressade rörmokarn igen. Men det orkar jag inte nu.


Vi har viktigare saker att klara av. Tårta dog ju i vintras. Nu när min syster är här måste vi ta rätt på alla saker efter vår familj, som aldrig slängt något. Inte ens trasiga saker, de kan ju lagas. Huset byggdes 1952 och rymmer mycket. Det är ett ganska stort enplanshus med vind över hela ytan. Där finns bråte. Tre trasiga damsugare, varför sparar man på sånt?
En dag hade vi hjälp av två grabbar, som lånat garaget under de år Tårta bott hos oss i Stockholm. Vi fyra slet en hel dag med att tömma den minsta vinden, den över garaget. Vi hann kanske en tredjedel av den. Det blev en stor hög på tomten och mängder av loppissaker att bära in i det överfulla huset. Nu har vi kört fem fulla släpkärror till sopstation och Myrorna. Det lär bli många fler.

Men vi hittar mycket roligt också. Här är en hundkoja som Kerstin byggde till vår tax när hon gick i lekskolan. Den måste ju förevigas innan den åker till sopstationen.

4 kommentarer:

Ting o Tankar sa...

Det borde vara förbjudet att sådant här krånglar, spaciellt på sommaren!
Söt hundkoja!!!
Ha det gott!

Eva H-höjden sa...

Så fin hundkoja!!!å puh för vattnet...

Emma R sa...

Trist med vattenkrånglet :(. Va duktiga ni är som kämpar med ränsandet, det är ett krävade jobb, alla värderingar i Slängas? sparas? minnen som väcks, säljas? välgörenhet? Antar att hjärnorna och kroppen går för fulla muggar. Kämpa på systrarna! Stor kram Emma

Mira sa...

Hundkojan är ju bara guld!