Det påminde mig om att jag lovat visa bild på min tatuering. Jag har haft en liten mejl-växling med en av mina uppdragsgivare som just ska påbörja en cellgiftsbehandling. Jag berättade om min tid som skallig. För 10 år sedan drygt opererade jag bort en stor del av ena bröstet.
Christina Alvner har tagit fotona på mig utanför FOX ateljéfönster.
Ulf Malmros berättade i sitt sommarprogram för några dagar sedan om sina reaktioner på ett besked om en tumör i ryggen. Han jämförde sin egen reaktion med hur han skulle skildrat det som regissör. Att han höll masken och inte visade de dramatiska känslor som skulle krävts på film. Det var ett väldigt fint program, som jag kan rekommendera er som missade det att lyssna till på webben.
Jag själv blev förvånad över min egen reaktion på cancerbeskedet. Innan jag fick min bröstcancer, var cancer nog den största skräcken i mitt medvetande. Jag fick beskedet av en läkare på Sofiahemmet dit jag blev remitterad av min gynekolog. Det var en överdrivet MEDKÄNNADE kvinna, som la huvudet på sned och med vemodig röst behandlade mig som ett offer. Jag blev förbannad. Komma här och känna - här måste handlas! Som tur var hamnade jag sedan på KS hos Elisabet Lidbrink, som var en läkare som passade mig perfekt. Tumören blev ett gemensamt projekt som skulle fixas. Skräcken att kunna dö ifrån mina barn fanns där i bakgrunden, men den knuffades snart undan av kamplust. Och något slags lugn, med accepterande av att livet kan bli kort eller långt, men mitt ansvar är att göra det så bra som möjligt. Det var egentligen bara de alltför långa veckorna innan tumören opererades, som jag upplevde som riktigt jobbiga. Jag minns att vi for till Duved på sportlovet under den perioden. Den skidsemestern hade jag svårt att njuta av riktigt.
Innan jag skulle inleda cellgiftsbehandlingen fick jag gå och beställa en peruk. Den använde jag en enda gång, på ett släktkalas. Jag kände mig jättedum. Det var obekvämt och kändes fjantigt. Det var inte "jag". I stället skissade jag på den lilla ödlan som jag sedan gick till East Street Tattoo och fick gjord. Det blev som en liten besvärjelse, eller trotshandling. Jag trivdes rätt bra som skallig sedan. Några år senare när håret vuxit ut och folk i min omgivning pratade om att de saknade den lilla ödlan, rakade jag av allt hår och lät den titta fram ett tag.
En tatuering till har jag. Då man tog mitt bröst rök bröstvårtan. Den rekonstruerades sedan av en bit av den andra. Vårtgården tatuerades av en sköterska på KS. Men den tatueringen visar jag inte här.
4 kommentarer:
Älskar dig! / dottir
Va roligt att få se ödlan. Den var synlig innan jag lärde känna dig.
Det måste ha varit bra att få en läkare som passar en själv i en kris som canser bör utgöra.
Många verkar få en klarare syn på vad som verkligen är viktigt i livet efter en situation som utgör fara för det egna eller närståendes liv. kÄnde/känner du så?
Iallafall Karin är du en fighter med ett hjärta av guld och jag är lycklig för att du överlevde cansern så att jag fick möjligheten att lära känna dig. Du är en enastående person som jag ser mycket upp till och tycker så in i norden mycket om!
Måste även slänga in en tatueringsparentes. Jag fullkomligt löööve tatueringar, och har gjort den ena efter den andra under åren på ställen av kroppen som ändå är ganska lätta att dölja. Detta har inte berott på vad jag tycker om dem, utan av min rädsla att bli dömd, (vill bli omtyckt av alla). När jag slutade röka bestämde jag mig för att ge mig själv en STOOOR present när jag lyckats vara rökfri i ett år. Detta skulle bli en tatuering på överarmen, ett motiv som faktiskt Maya ritade upp redan när jag bodde hos er för många år sedan. Jag har haft motivet i en byrålåda och det har hängt med genom alla flyttar de sensate åren. Tatuererskan ommodifierade Mayas motiv något till mer old school stil och nu sitter det på armen. För ett tag sedan byggde jag vidare på min trekvartsarm och har fler tider inbokade.
Blir så nöjd och glad varje gång jag ser alla fina färger i huden min! Tänkte ett tag att pensionärerna på äldreboendet där jag nu sommarjobbar skulle kunna bli lite brydda, men ICKE! Ingen verkar ha tagit någon som helst notis om mina tatueringar, så tji fick jag... Undrar VEM det är som är fördomsfull egentligen!
En stor varm kram till dig min underbara Karin!
Emma: Tack för dina varma ord. Stort grattis till rökfriheten! Jag är imponerad. Du är värd en stor tatuering för det. Kommer bara vagt ihåg Mayas skissande. Drakhuvud? den måste du visa.
Jag minns när jag var och hälsade på Kerstin i Israel under forntiden. Dvs på 70-talet. Hon jobbade som sjukgymnast på ett "arbetarnas-sjukkasse-sjukhus". Jag fick hälsa på och följa henne en dag. Den enda av patienterna jag minns var en beduinkvinna. Hon hade gått 7 mil med en spricka i lårbenshalsen. Hennes familj, med kameler och allt hade slagit läger i sjukhusparken. Hon var tatuerad i ansiktet... kryss och prickar vad jag minns. Men den värdighet hon visade, sammanblandat med mina bildminnen har gjort stort intryck på mig. En gammal anrik kultur, som levde trots all skitkultur, mitt i det fuuuula 70-tals-Israel.
Ja det är vissa människor som kan tassa förbi i ens liv bara för ett kort ögonblick, ändå gör de så stort intryck på en att man minns dem alltid.
Skulle ha varit spännande att möta denna kvinna. Får upp massa bilder och livsödeshistorier i huvudet nu...
Skicka en kommentar