Sista dagen i Brasilien

Nu är det ett tag sen jag kom hem från Brasilien. I morgon kommer Lisa, Junior och Nando. Det blir en väldig klimatchock för dem att hamna i det här snövädret! Men det var ju vad Lisa har önskat, hon har längtat till vintern otroligt nog.

Nu lägger jag upp bilderna från min sista dag hos den goa familjen i Jardim Paulista.

Vi hälsade på hos Evellins pappa Jean, som jobbar i en liten bilverkstad i kvarteret.

Han sägs vara väldigt skicklig med motorer.

Bilverkstäderna är små och ligger tätt i städerna. Jag minns förra gången vi var i Brasilien, när vi åkte med vår gamla folkabuss och gaswiren gick av. Det var bara att rulla fram i maklig takt och välja och vraka bland verkstäder. På en halvtimma var det fixat och kostade ett par tior. När samma sak hände i Sverige med min Mondeo blev det bärgning, flera dagars väntan och många pengar kostade det.

Här får ni nu äntligen se vad som finns bakom muren till huset med det vackra kaklet.

Faster Eta bjöd oss att ta ett dopp i sin bassäng. Det var ett rent paradis som öppnade sig när vi steg genom hennes stora hus. Där bor hon numera ensam. Hennes man, som vi träffade för fem år sedan, hade njursvikt och fick dialys. Han dog något år senare. Det var han som också ägde strandhuset i Pao Amarello som vi firade nyår i 2005. Den här poolen byggde de för att han skulle hålla sig i gång.

Sedan mannen dog är faster Eta en flitig gäst hemma hos Terezinha. Nästan varje dag äter de middag tillsammans och tittar på alla såpor på TV som avlöser varann i Brasilien. Terezinhas parabol är riktad så att den tar in Sao Paulo-programmen. Det betyder att såporna visas en timme tidigare hemma hos dem. Brasilien är ju så himla stort att där är flera tidszoner.

Vi hann med ett sista kalas för Nando som fyllde 4 månader samma dag jag reste hem. Här tar man vara på ALLA tillfällen till fest.

Grannbarnen och deras mammor var förstås inbjudna. Det blev ett kort men kul kalas, för vi måste skynda iväg till flygplatsen. Å vad jag längtar tillbaka redan!

Snö - snö - snö

Efter lördagens snöstorm blev det ett bländande vackert promenadväder.

Ylle forsar fram.

Snön gör henne glaaad.

Iväg igen. Alla tidigare spår och vägar på sjön var igenblåsta.

Så vi kom inte så långt. Det är jobbigt att pulsa i knädjup snö.

Ylle bedömmer Lennarts hoppstil.

Min bil har stått sen i mitten av december. Jag hann inte byta till vinterdäck. Numera är jag en miljövänlig pendlare.

Våra flaggor har suttit uppe sedan fotbolls-VM.

Trädgårdsmöblerna vilar.

I äppelträdet sitter en proppmätt grönfink. Tack Mian, som lärde mig det.

Björktrastarna har fått övergå till köpeäpplen nu, men våra egna räckte länge, länge.

Grönfinken sitter kvar.

Ingen brådska.

Mycket att titta på. Lennart tog fågelbilderna genom vårt köksfönster.

Pauslek - jobbflykt

Jag har arbetskväll på jobbet, men kunde inte hålla mig från att titta runt på era bloggar. FrånMiras mirakel hamnade jag på A Polarbears Tale. Där finns en massa fina gamla målningar. Då kunde jag inte låta bli att göra några hundkollage, såna som jag provade att göra när Christina på Stribergs station och jag delade ateljé och hon gjorde en hel rad kollage med sina och andras hundar. Dem har man tidigare kunnat njuta av på hennes hemsida, men tyvärr har den sidan kommit bort på grund av att Telia dragit in alla sina gamla webutrymmen. Jag saknar verkligen Christinas alla roliga bilder och hoppas att vi kan få se några repriser på bloggen framöver. Här är i alla fall mina två jyckar i fransk utstyrsel.

Muffa, den gamla damen. Muffafotot har min kollega Cilla Johansson tagit, när hon var hundvakt för ett par år sen.

Ylle som sömmerska blev inte riktigt lika lyckad... men jag visar den ändå. Ylle var på modellcasting i våras och blev fotograferad av Lucia Kangur Röed.

Kinesiskt nyår - Tigerns år

Vi var bjudna att fira det kinesiska nyåret hemma hos Shu, som nu bor i farmors hus på Svartsjölandet. Han hade också bjudit in Lennarts bror och hans familj, som bor i närheten.

Ylle är helt nöjd med att vara i centrum, bland grabbarna, medan Maya och jag försökte snappa upp lite av Shus konster i köket.

Shu bjöd på en underbart god nyårsmiddag. Först fick vi en soppa med kyckling, tofu, frikadeller och krispiga grönsaker. Toppad med färsk koriander, mums. Maya fick förstås en speciallagad vegetarisk portion.

Sedan kom rätt efter rätt fram. Shu hade jobbat hela dagen. Han hade inte ens varit utanför dörren, såg vi när vi kom, för det låg ett fint otrampat pudersnötäcke på gården.

Efterrätt på gång. Friterad banan med glass.

Det godaste jag ätit, sa Marc. Mycket bättre än på restaurang!

Farmor var nog med på ett hörn. Jag tror att hon skulle varit lycklig över att hennes hus fortsätter att vara en plats för fest och glädje.

Farfar också. Han hade nog velat vara med i hatt-spexandet som sedan följde.

Maya har hittat farmors hattlåda.

Vad sägs om denna?

Hatten i taket för Tigerns år!

Det var min tur att vara chaufför, kan man förstå när man ser Lennart bjuda upp dill dans.

Helt OK.

Sötast av alla.

Nu blev det natta!

Man får stå ut med mycket.

Det är inte så lätt att göra konster när man blir filmad. Men envis som han är, Marc, så lyckas det till sist.

Muffa strosade förvirrat omkring. Hon har lite svårt att orientera sig nu för tiden. Nästan blind och så gott som döv. Det var lite dramatiskt en stund. Maya hade släppt ut hundarna på kisspaus medan vi satt och njöt av maten. Det tog ett tag innan vi märkte att hon saknades. Vi fick ge oss ut på jakt efter den gamla damen. Vilse i mörkret och kylan.

En bra bit bort på landsvägen hittade Maya henne. Framför en stillastående bil... "Hon gick rätt in i lyktan" sa kvinnan, som turligt nog stannat och nu redan hunnit gå runt och fråga i de närmaste husen om någon kände igen den förvirrade hunden. Muffa hade inget emot att bli hemburen, trött och frusen som hon var. Som tur var helt oskadd.

Livets motigheter

Här kommer lite bortglömda bilder från resan från Guarabira.

Den här synen såg jag flera gånger här och var, men först nu hade jag kameran med. En riktig cowboy, som parkerat utanför baren.

Jag är för blyg för att fota framifrån. Hästen är cool nog.

Juniors farbror bor ett par mil utanför Guarabira. Juniors pappa Fernando har inte träffat sin bror på 20 år. Det har jag. Sist vi var i Guarabira för 5 år sen, stannade vi i byn där hans bror bodde och jobbade. Som kylskåpsreparatör. Detsamma som Fernando jobbat med i sitt yrkesliv. Då bodde han i ett trevligt litet hus, med en bakgård där vi fick smaka cocosvatten och plocka med oss mango hem. Nu letade vi oss fram till huset. Helt nyrenoverat, men ingen hemma. Vi frågade grannarna. "Han har flyttat".

Junior tog oss till den förmodade nya adressen. Det var på marknadsplatsen, bland raderna bodar. Kan någon bo här?

Fernando får knacka länge innan någon öppnar.

Till sist kommer brorsan ut. Han hade trott någon skojade med honom. Därför hade han inte öppnat.

Det visade sig att han separerat från sin fru sedan sist. Frun bor kvar i huset. Vi fick höra hans historia, som var förfärligt sorglig. Nu bor han med sina tre katter i det lilla marknadsståndet. Han äter lunch varje dag på ett litet hotell i staden.

Den första katten, hittade han helt lusig och med maskar krypande ur sår i huden. Han bestämde sig för att rädda den och tvättade den med motorolja, tills ohyran dog. Katten överlevde och delar nu likt en Pettsonsk Findus, hans vardag.

Han har nu tre katter, detta är den minsta.

En nyfiken prick.

Vart tog han nu vägen?

Findus, eller hur? Kattluckehål i tröskeln.

Oemotståndlig.

Jag är glad att brorsan har sina katter.

Detta är första-katten, som när vi klev in och väckte den rev ner ett glas som gick i kras.

Brorsan rycker på axlarna åt det. Han bor enkelt. En hängmatta, ett kylskåp, en gasspis. Sina verktyg i en portfölj.

Tack gode gud för att folk vill ha godsaker när de festar, sa brorsan, som numera extraknäcker som godisförsäljare. Jossie skrev ner telefonnumren till hans släktingar i Recife. Jag tror han tidigare varit för stolt för att be om hjälp.

Fernando berättade att hans bror är analfabet. "Men han är väldigt smart." sade han.

Vi fortsatte hemåt. Oliver! ropade alla och Junior tvärnitade bakom en lastbil. Det man i Brasilien kallar oliver, är en sorts syrliga, kärva bär. Lastbilsföraren hade stannat av samma anledning. Vi fick lite färdgodis i en plastpåse.
På andra sidan vägen var jordbruksarbetarna på hemväg.

Den här kvällen blev det svenska pannkakor till kvällsmat. Gjord på torrmjölk. Det gick utmärkt. Tyvärr gick inte den konserverade grädden att vispa. Det fick bli kondenserad mjölk i stället. Inte så dumt.