I Långshyttan fanns när min pappa var barn ett original, som kallades kvastgubben. Han var lite av en luffare, men höll gärna till på bruket. Jag tror att han kallades kvastgubben för att han alltid bar med sig en bunt enris och gick och knaprade på bären.
Om vintern när det var kallt brukade han sova ovanpå Martinugnen. Därför var han fruktansvärt skitig och sotig.
Han tyckte också om att komma hem till min farmor. Där var alla välkomna. Han fick alltid något att äta och emellanåt värmde min farmor ett bad till honom i köket och skrubbade honom ren. Sen fick han lite avlagda kläder i stället för de trasor han gick i.
Han gillade inte den långa kalla vintern. Tårtan berättade att kvastgubben brukade ta glödande kol från bruket och slänga ut på kvarndammens is och mumla, sjunga magiska ramsor, för för att skynda på våren.... lite som i Idas sommarvisa.
8 kommentarer:
Han är inte alls grånad ännu på bilderna!
Han ser ut som Kjell Bergqvist ;)
Jag skrattar åt Christinas kommentar. På pricken likt!
Vilka fina bilder och så glad du kan vara som har fått dig till livs så mycken levande historia! Jag kom att tänka på en "gubbe" när jag var liten. Han kallades för Visp-Erik, Eftersom han åkte omkring med sitt cykelekipage och sålde egenhändigt tillverkade vispar, och träskedar o. dyl. Kanske din "Kvastgubben" också hade gjort det? Vad du måste sakna Tårta, som gav så mycket.Försök att gömma det i din egen "fatabur" till kommande generationer. Dom kommer att tacka dig. Jag vet. Kramar på dig.
wv: enolog ( fattas det ett t ??! :)
Det där med att kasta kol på isen är nog värt ett försök. Du kan inte ramsan?
Margaretha
wv=ouslith
betyder säkert att det är usligt väder
Vilken speciell man. Kan tänka mig att han nog var en peron som dina släktingar ville hålla sig väl med...
En person man häldre villa ha med sig än emot sig....
Håller med Christina om likheten med Kjell Bergqvist, men jag fick en annan assosiation av den översta bilden på Kvastgubben,,, Nämligen Snusmumriken...
Eva: Nej han ser hyfsat ung ut, fast lite sliten.
Christina: Kjell Bergqvist upp i dagen. Rätt tjusig på nåt vis.
Em: Jag får försöka forska efter ramsan tills det blir slaskgrått:)
Än så länge tycker jag vintern är fantastisk! Men förstås, här på gatorna runt ateljén är det rent livsfarligt, med glashala vallar och risk för att få istappar i huvet.
Emma: Snusmumriken kan stämma bra. Men jag tror att kvastgubben var rätt oförarglig. I dag skulle han kanske fått nån bokstavsdiagnos, eller möjligen Asperger kan man tro.
Det som jag tycker är så spännande är att han tycks varit accepterad i sin outsiderroll. Folk lät honom ta plats och kände lite ansvar för hans välbefinnande.
Gullgubbe! Vill höra mer av Tårtas historier!
Skicka en kommentar