Det jävlas

I måndags kom äntligen rörmokarn. När jag skulle tömma systemet på vatten i höstas hade jag antagligen gjort något misstag. Kanske glömt öppna någon kran eller gjort saker i fel ordning. Jag är inte så teknisk som jag tror. Det var ju också den tuffaste vintern på många år. Flera kopplingar hade frusit sönder och gummislangen som kommer upp inne i huset hade fått en spricka.


Semestertider och stressade smågriniga hantverkare. Den första killen som kom för en vecka sedan lagade det som fanns inne i huset, trodde han. För att komma åt att skarva slangen måste man gräva fram den en bit.
Då hade vi inte fått något regn på mycket länge och marken var hård som cement. Vi måste också lokalisera slangeländet. Jag började gräva utanför mitt för där slangen dök upp i huset. Efter en hel dags hackande, spettande och skottande gav jag upp. Lennart och kompisen Berra tog över. De jobbade också hårt en hel dag. Då hade de äntligen hittat slangen, en bra bit ifrån den logiska platsen. Sen måste de åka hem till stan.
Jag grävde vidare in under huset med en grov skruvmejsel, hammare och en skarp liten murslev. För att stå ut med det obekväma arbetet låtsades jag att jag var arkeolog och var på väg att hitta en förhistorisk skatt. När jag följt slangen så långt som min arm räckte, ringde jag jourrörmokaren igen.

Det här blir svårt, kanske omöjligt, knorrade han medan han försökte rubba den uppstickande slangstumpen. Bredvid den stack en annan slangstump upp. Den ledde till en gammal gårdspump, som de tidigare ägarna gjort om till tappställe i trädgården. När vi renoverade badrummet kopplade vi aldrig in den igen.

Kanske berodde det på värmen, kanske var jag oklar i min förklaring att den pumpen inte skulle användas mera. Herr rörmokare kanske inte hade sovit så bra... och jag inte tillräckligt snabb i tanken. Det resulterade i att han spettade sönder vårt nylagda kalelgolv för att få upp ett så stort hål att han kunde trä in en ny slang. Utan att lyckas.

Så for han iväg för att hämta ännu elakare verktyg. Just som han for, klarnade min överhettade hjärna. Självklart var det bara att använda den hela oskadade pumpslangen att skarva med. Den satt ju redan där så fint inmurad. Så han vände om och gjorde så. Men då var ju skadan redan skedd. Bomber och granater, som kapten Haddok skulle sagt. Jävlars blod och änkors klagan och en mörk natt i helvetet, skulle Tårta ödmjukt uttryckt sig.

Sedan visade det sig att även avstängningskranen vid kopplingen frusit sönder, så han måste iväg än en gång för att hämta delar som fattades. Min syster och jag som väntat hela dagen på att han skulle bli klar undrade om han klarade sig själv med det sista. Det gjorde han, sa han. Så vi åkte till staden för att fortsätta med att tömma pappa Tårtas hus, sortera och dela upp saker.

När vi kom tillbaka på natten såg allt helt ut. Men när vi vred på huvudkranen visade det sig att kranen till handfatet inte höll tätt utan glatt skvalade. Kanske bara en packning hoppas jag ... nu blev det så, att när vi ska diska eller spola i toan, springer vi och sätter vi på vattnet och springer och slår av det när vi spolat upp tillräckligt. Dessutom verkar varmvattenberedaren ha gett upp. Så det blir att ringa den stressade rörmokarn igen. Men det orkar jag inte nu.


Vi har viktigare saker att klara av. Tårta dog ju i vintras. Nu när min syster är här måste vi ta rätt på alla saker efter vår familj, som aldrig slängt något. Inte ens trasiga saker, de kan ju lagas. Huset byggdes 1952 och rymmer mycket. Det är ett ganska stort enplanshus med vind över hela ytan. Där finns bråte. Tre trasiga damsugare, varför sparar man på sånt?
En dag hade vi hjälp av två grabbar, som lånat garaget under de år Tårta bott hos oss i Stockholm. Vi fyra slet en hel dag med att tömma den minsta vinden, den över garaget. Vi hann kanske en tredjedel av den. Det blev en stor hög på tomten och mängder av loppissaker att bära in i det överfulla huset. Nu har vi kört fem fulla släpkärror till sopstation och Myrorna. Det lär bli många fler.

Men vi hittar mycket roligt också. Här är en hundkoja som Kerstin byggde till vår tax när hon gick i lekskolan. Den måste ju förevigas innan den åker till sopstationen.

Tågdag

Ingen sommar utan en tur med Risten-Lakviks Museijärnväg.

De är en av våra närmsta grannar. När jag var liten gick riktiga tåget här. Sen lades både järnväg och ångsåg ned. Rälsen såldes till östeuropa. Några somrar när jag gick på högstadiet, hyrde jag sommarhäst. Då var banvallen en given galoppsträcka.

Sedan kom några galningar och började lägga ut ny räls. Den sommaren hyrde jag en nervös före detta travare som hette Gayal. Oj vad jag var sur för att min långa ridrunda blev stympad av en försiktig skrittsträcka.


Men sedan har vi börjat uppskatta den lilla föreningen. Jag gissar att det är en av Sveriges minsta museijärnvägsföreningar. De har ca nio riktigt aktiva medlemmar.

En del somrar har vi hjälpt till lite. Sommaren 1997 var jag och diverse besökande släktingar väldigt engagerade i arbetet med att lägga nya spår. Ner till sjön Risten, där föreningen då hade en liten ångbåt om de döpt till Saga II, efter den ångbåt som trafikerade sjön i början av 1900-talet.
Nuförtiden nöjer vi oss med enstaka tågturer och några trevliga fikastunder på järnvägskaféet.

Sommarmålning

Lisa och jag håller på med schablonmålning på väggarna i salen på vårt gamla hus i Lakvik. Ledsamt nog har jag glömt sladden som för över foton från kameran till datorn, så än kan jag inte visa hur arbetet fortskrider. Men det är ett roligt jobb. Väggarna är tapetserade med ark av golvlump-papp. Arken är rivna till ett format som ska likna de papper som man handguskade i ramar förr. Det gör att det är många och grova skarvar och det blir lite knepigt att få schablonen att hålla tätt.
Jag hoppas snart få tag på en sladd, så ni får se vad vi gör. I brist på foto visar jag i stället den sista bilden jag målade innan vi for till landet. Hoppas den ger lite sommarkänsla i alla fall.

Trötta fötter - del två

I natt fick jag några bilder från BDS-aktionen igår. Johanna Wallin fotograferade och är vänlig att låta mig visa dem. En liknande aktion genomfördes samtidigt i Göteborg. Inspirerad av det palestinska civilsamhällets uppmaning till bojkott, desinvestering och sanktioner, sprider sig nu en rörelse i Sverige och över hela världen, i allt snabbare takt. På youtube kan man se liknande Flashmob-demonstrationer från andra länder.


Likt det gamla dataspelet Lemmings gick vi fram....

...uppför backar....

... den stekheta Götgatan fram...

... och in i de affärer vi ville visa vår protest i. H&M har ju nyligen öppnat butik i Israel. Först stannade ledet och vi vände oss mot skyltfönstret och stod så en stund innan vi klev in. Lisa och krumeluren fick vänta utanför den första H&M-butiken eftersom där var trappor.

Det var så varmt på gatan att det var ljuvligt att komma in i de kalla butikerna.

Det var inte mycket folk där, men det var i alla fall några förvånade ansikten vi mötte.

När vi kom ut på gatan efter rundan i köpcentret Ringen var det en äldre kvinna som kom fram till oss och frågade konfunderat om vi jobbade på H&M. Det var bra att några av oss gick runt och förklarade vad aktionen ville visa.

I mataffärerna mötte vi fler reaktioner. Där var fler kunder. När vi besökte Coop Extra vid Medborgarplatsen möttes vi av utropet: Håller med! flera gånger. Men vi väckte också lite irritation hos personalen som inte ville att vi skulle filma. På ICA sa personalen: "Det är ju uppenbart att ni inte är här för att handla, ni tar upp plats!"
Många var ändå väldigt positiva. När vi passerade en av gatuserveringarna på Götgatan fick alla var sin nävhälsning av en kypare.

Trötta fötter

Kanske årets varmaste dag valde Lisa och jag att delta i en BDS-aktion för bojkott av Israel. BDS står för "boykott, divestment and sanctions".


Det var en "tyst" demonstration, där vi gick "följa John" genom staden. Några agerade kringgrupp och delade ut flygblad och förklarade för folk vad vi höll på med. In i och genom utvalda butiker, som antingen säljer varor från Israel eller nyligen etablerat sig där, som t.ex. H&M.
Eftersom jag gick i ledet kunde jag inte fotografera, men kringgruppen både fotograferade och filmade. Jag tror att det såg rätt märkligt ut. Det var i alla fall en lugn och positiv aktion, med många givande samtal med folk efter vägen. Om jag får några foton från de andra ska jag göra ett inlägg till, så ni får se hur det såg ut.

Efter att ha vandrat från Slussen till Skanstull och tillbaka, med alla avstickare in i varuhus och butiker, var vi ganska trötta i fötterna. Krumeluren uppförde sig exemplariskt hela tiden och spred glädje omkring sig. På hemvägen stannade vi till och lyssnade till en gatumusikant i "mitt" gamla gathörn ... där jag jobbade i tio år på Tecknarateljén Svartensgatan 4.



BDS historik:
2004 gjordes det historiska uttalandet från Internationella domstolen i Haag, som slog fast att den israeliska muren byggdes på illegalt ockuperad mark. Ett år senare, 9 juli 2005 kom en vädjan från en stor majoritet av det civila palestinska folket till världssamfundet och människorättsorganisationer om en bred bojkott av Israel. Dessutom vädjar man om ett tillbakadragande av investeringar, liknande det som skedde i Sydafrika under apartheidtiden, tills dess att Israel tar sitt ansvar och erkänner det palestinska folkets omistliga rätt till självbestämmande och följer internationell lag. 13 juli 2005, på den internationella FN-konferensen i Paris sammankallad av UNESCO, antogs enhälligt en handlingsplan om att arbeta för BDS.
Här kan du läsa vad BDS movement skriver, lite mer utförligt.

Arbetsflykt och flädersaft

Värmeböljan fortsätter. Jag kunde inte förmå mig att ila iväg på kontorstid. Det får bli kvällsjobb igen. När vi åkte till landet för nån vecka sen hade vi plockat ett lass fläderblommor för att göra saft. Det blev inte av. Efter några dagar undrade jag vad vi hade för mysko matrester i kylskåpet, tills jag kom ihåg påsen med fläderblommorna.
Nu när jag egentligen ska göra sista rycket inför semestern, satte jag igång att plocka nya. Om ett par dagar är det för sent.

I en stor kastrull ser 100 blomklasar och några citroner inte mycket ut, men så får det bli. Jag läser recept, men följer dem aldrig... det får bli som det blir. Jag gör så mycket lag som får plats, med så mycket socker och citronsyra vi hade.
Några kanelstänger är gott i. Egentligen hade jag velat ha en vaniljstång också, men jag orkar inte gå till affären.
Ja, nu är det bara att vänta några dagar.

Mitt stackars pekfinger fick sig ett felskär, när jag inte orkat skärpa kniven och en citronsnutt var slipprig. Det bär spår av äldre skador också. Yxhugg i 10-årsåldern och ett antal moraknivspår. Vänstertummen likaså. En natt när jag i brådska skulle slutföra en utsmyckning till Rädda Barnens entré för en massa år sedan. Jag täljde på ett mycket litet löv med en alldeles för klumpig morakniv. Blodet sprutade, men jag måste leverera före årsbokslutet för att få några pengar. Några varv med maskeringstejp och sen kunde jag fortsätta, om än lite darrig. En vecka senare när det blivit infekterat och jag uppsökte vårdcentralen, upptäcktes att jag skurit av sträcksenan till tummen. Jag fick först vänta tills det läkte, för att sen bege mig till handkirurgen, där man fiskade upp senan nånstans långt upp i handen. Tre veckors gips och många veckors träning senare kunde jag fortfarande inte böja tummen särskilt mycket, för senan var för kort. Så kan det gå.

Tatueringar, cancer och sånt

Idag lyssnade jag på Ring P1, där flera samtal handlade om tatuering. För och emot... mest emot, av mer eller mindre rationella skäl. Den enda vettiga påpekade att många färger innehåller metaller som kan försvåra röntgenfotografering.


Det påminde mig om att jag lovat visa bild på min tatuering. Jag har haft en liten mejl-växling med en av mina uppdragsgivare som just ska påbörja en cellgiftsbehandling. Jag berättade om min tid som skallig. För 10 år sedan drygt opererade jag bort en stor del av ena bröstet.
Christina Alvner har tagit fotona på mig utanför FOX ateljéfönster.


Ulf Malmros berättade i sitt sommarprogram för några dagar sedan om sina reaktioner på ett besked om en tumör i ryggen. Han jämförde sin egen reaktion med hur han skulle skildrat det som regissör. Att han höll masken och inte visade de dramatiska känslor som skulle krävts på film. Det var ett väldigt fint program, som jag kan rekommendera er som missade det att lyssna till på webben.
Jag själv blev förvånad över min egen reaktion på cancerbeskedet. Innan jag fick min bröstcancer, var cancer nog den största skräcken i mitt medvetande. Jag fick beskedet av en läkare på Sofiahemmet dit jag blev remitterad av min gynekolog. Det var en överdrivet MEDKÄNNADE kvinna, som la huvudet på sned och med vemodig röst behandlade mig som ett offer. Jag blev förbannad. Komma här och känna - här måste handlas! Som tur var hamnade jag sedan på KS hos Elisabet Lidbrink, som var en läkare som passade mig perfekt. Tumören blev ett gemensamt projekt som skulle fixas. Skräcken att kunna dö ifrån mina barn fanns där i bakgrunden, men den knuffades snart undan av kamplust. Och något slags lugn, med accepterande av att livet kan bli kort eller långt, men mitt ansvar är att göra det så bra som möjligt. Det var egentligen bara de alltför långa veckorna innan tumören opererades, som jag upplevde som riktigt jobbiga. Jag minns att vi for till Duved på sportlovet under den perioden. Den skidsemestern hade jag svårt att njuta av riktigt.

Innan jag skulle inleda cellgiftsbehandlingen fick jag gå och beställa en peruk. Den använde jag en enda gång, på ett släktkalas. Jag kände mig jättedum. Det var obekvämt och kändes fjantigt. Det var inte "jag". I stället skissade jag på den lilla ödlan som jag sedan gick till East Street Tattoo och fick gjord. Det blev som en liten besvärjelse, eller trotshandling. Jag trivdes rätt bra som skallig sedan. Några år senare när håret vuxit ut och folk i min omgivning pratade om att de saknade den lilla ödlan, rakade jag av allt hår och lät den titta fram ett tag.

En tatuering till har jag. Då man tog mitt bröst rök bröstvårtan. Den rekonstruerades sedan av en bit av den andra. Vårtgården tatuerades av en sköterska på KS. Men den tatueringen visar jag inte här.

Badbaddare

Sköna lata dagar på landet.



Borde det inte alltid vara ledigt och värmebölja?




Bästa barnvakten.

Krumeluren gillar inte smultron

Kvällspromenad utefter smultronvägen.



Jordgubbar är krumelurens favoritbär, men smultrun tyckte han var mysko.

Vad kan detta vara för en humla? Någon som vet?


En kompis till Maya ringde och sa att de var på väg till Summer Jam i Köln och hade en plats ledig i bilen. Det blev ett letande i vrårna på torpet efter sovsäck och annat hon behövde för några dagars tältande. Vi hittade en gammal ryggsäck med musbo i. Jag tvättade ren den med klorin. Till kvällen for hon hux flux iväg med sina vänner. Tur att hon skaffat ett nytt EU-leg, eftersom passet ligger hemma.


Fler spännande insekter i farten. Någon slags stekel hade fångat en stor larv. Jag gissar att den lägger sina ägg i den.


Äckligt, tyckte Maya.


Sedan gömde den sin fångst i springorna till vårt medfarna trädäck.