Världens goaste pappa

I morgon ska min pappa Tårta begravas. I Kungsängens kyrka. Jag sitter och försöker samla ihop mig igen efter att ha satt ihop det lilla programbladet... och har gråtsjungit mig igenom de visor vi ska ha med.

Dagen började med en råkonflikt med prästen, som inte vill vika en tum från de riktlinjer som kyrkan tydligen sätter upp för begravningar. När jag träffade prästen för ett par veckor sedan och satt och pratade i hennes kök, tyckte jag att vi kom bra överens. Jag förklarade för henne att vi ville att hon skulle tona ner det religiösa så mycket som möjligt. Då kändes det som om hon verkligen ville att det skulle kännas rätt för oss i familjen.

Förra veckan pratade jag med organisten och bestämde vilka sånger vi ska sjunga. Eftersom vi är de hedningar vi är, ville vi helst inte sjunga några psalmer. En psalm valde jag ändå, för den är bland de vackraste jag vet, Ylva Eggehorns Var inte rädd. I stället för den andra psalmen valde jag Tove Jansson och Erna Tauros Höstvisa. Organisten tyckte det var OK.

Eftersom jag bytt ut prästens förslag på Härlig är jorden, ringde jag henne för att berätta om ändringen. Jisses vilken reaktion jag fick. Jag blev alldeles överumplad. Hon hävdade att två psalmer var föreskrivna och det gick inte att frångå. Jag sa försiktigt att jag inte kände mig bekväm med den i mitt tycke lite stolpiga psalmen. Prästen blev allt ovettigare i telefon, Höstvisa hade hon aldrig hört. Jag kände mig väldigt överkörd. Mest av hennes otrevliga ton. Jag blev så ledsen att rösten började darra och tårarna rann. Jag kanske är lite extra känslig nu i alla tankar kring Tårta och begravningen. Vi kom i vart fall inte till någon lösning vid det samtalet. Jag lovade skicka både text och ljudfil, så hon förstå att det är en fin visa att sjunga vid en begravning.

Jag väntade naturligtvis att prästen skulle återkomma och ge ett besked samma dag. Men icke. Dagarna gick och det började kännas lite stressigt att inte få programmet klart. Till slut fick jag hjälp av den snälla begravningsenteprenören Janne. Fem minuter senare ringer prästen. Lika tvärstopp. Den gången hade jag familjen runt omkring mig som ivrig påhejare att vara psalmvägrare. Prästen lovade att hon skulle höra efter med kyrkoherden om vi kunde få göra ett undantag.

I morse ringde fru präst igen och sa att det måste bli en kompromiss. Lika skarp och tvärsur på rösten. Om vi vill sjunga höstvisa MÅSTE vi ha ytterligare en psalm. Jag orkade inte argumentera längre och inte heller hitta någon fin psalm i sista minuten. Jag började känna att den här konflikten skulle förstöra hela vår avskedsceremoni för Tårta. Nu ska vi sjunga härlig är jorden för allt vad tygen håller.

För att trösta mig och försöka hitta tillbaka till varma känslor och minnen, letar jag nu upp några bilder från i midsomras. Där sitter Tårta i solregnet under parasollet och småsnackar med Maya, Jocce och deras bästa vänner.

Skål på dej Tårta! Världens bästa pappa!