16 år, en vecka och fem dagar

Muffa har nu som sin husse Tårta fått sluta sina dagar. I onsdags föjde Lisa, Nando och jag med henne till veterinären. Muffa har alltid gillat veterinärbesöken, med alla spännande medpatienter och aldrig haft några obehagliga behandlingar. Hon har varit en ovanligt pigg och frisk hund. Så det hela gick odramatiskt till. Med ett lätt pekfinger på halsbandet, för att styra stegen rätt i den mörka korridoren knallade hon vänligt med och nosade nyfiket på den snälla sköterskan. Vi fick vänta en bra stund innan den lugnande sprutan gjort sin verkan och Muffa lagt sig tillrätta mellan mina fötter. Det kan vara så med riktigt gamla hundar, med dålig cirkulation. På så sätt fick vi en god stund på oss att gosa en sista gång. Personalen på Upplands Väsby veterinärklinik är väldigt trevlig och vi fick ett fint samtal vid avskedstagandet.

Tack Muffa för att vi fått ha dig som hund så länge! Du gav min mamma mening och innehåll åt hennes sista år hemma innan Alzheimern blev för handikappande. Under minst 8 år gick mina föräldrar en daglig halvmilsrunda i skogen. Det var på slutet det enda som kunde få min mamma lugn.

När Muffa var 10 år, blev det för jobbigt för Tårta att ha hand om henne, så då fick hon flytta till oss. Ylle var då en vild liten slyngeltik på ett år. Muffa hade det lite körigt med uppfostran innan rangordningen var fastlagd, men sedan har de haft mycket glädje av varann. Schnauzrar är ju så lekfulla långt upp i åren.

Sent på året 2005 flyttade så också Tårta hem till oss och familjen blev komplett igen. Det fina fotot på dem båda här på inlägget, tog Lennart förra påsken på landet i Lakvik.

Emma som bodde hos oss en period 2004, skrev på sin blogg ett fint porträtt av Muffa för ett par veckor sedan. Tack vare Muffa har Emma nu två fina skäggiga damer.

Jag minns när vi var hos uppfödaren. Muffa kommer från Mascars kennel. Agneta Rådberg Cederstrand var ganska ovillig att sälja en valp till mina föräldrar, som då var nästan 80 år gamla. Det kan man ju förstå. Schnauzer är ju en krävande ras. Men min mamma var orubblig på den punkten, en Schnauzer till skulle det vara! Jag och Lennart fick lova att ta över hunden om det skulle bli för tungt för mina föräldrar. Och ja, det fick vi ju till sist. Men det tog ändå 10 år innan det behövdes. 10 år, det är ju ett medelhundliv egentligen. Muffa överlevde Tårta med tre månader. När hans begravning var över, orkade vi till sist ta det svåra beslutet om avlivning. Nu tänker jag mig i min barnsliga fantasi att de är återförenade alla tre, Brita, Tårta och Muffa.