Letat gamla stigar

Nu har septembermörkret kommit. När jag går mellan husen här på landet om kvällen, ser jag inte handen framför mig. Snubblar fram på känn. Inga ljusföroreningar här inte. I stan blir det ju aldrig mörkt. Här somnar jag så bra långt före midnatt - det händer aldrig i stan. Därför vaknar jag också utsövd tidigt. Första bilden tog jag strax efter sex i morse. Färgerna blir så varma i morgonljuset.

Väderprognosen lovade regn frampå eftermiddan, därför passade vi på att ta en tur i skogen efter frukost. Björnbären börjar mogna.

När jag var barn hyrde jag häst några somrar. Nu ville jag gå min bästa ridrunda. Det var inte så lätt. Gammelskogen har blivit kalhygge och ängarna har blivit granodling. Det var svårt att hitta rätta stigarna. Med hjälp av kraftledningen hittade jag så småningom rätt. Något som slår mig i år är att många enar har dött. Är det någon sjukdom som slagit ut enarna? Eller är det de senaste årens svåra vintrar som är orsaken? Någon som vet?

Min ridrunda gick på gamla gräsbeklädda odlingsvägar. En av dem finns fortfarande kvar. Det kändes skönt att känna igen sig när jag hittade vägen ner mot gården Mulstad.

Därifrån red jag landsvägen tills vägen korsade en gammal järnväg. Här är banvaktsstugan fortfarande kvar.

Den första sommaren jag hyrde häst, hade rälsen nyligen tagits bort. Banvallen blev en fin galoppväg.

En bit in på banvallen har ett jätteträd fallit.

På andra sidan trädet var det mer igenväxt. Ingen har hållit efter dikena, så det har blivit sankt. Vi valde att klättra utefter den branta sidan ...eller, jag valde, Ylle går med förkärlek i dy och ävja. På branten av andra sidan banvallen fick jag syn på gulingar! Klafs över!

Fullt med kantareller! En del fick jag sträcka mig upp efter... såg dem inte ens utan fick känna mig för. Andra fick jag hänga mig fast i träden för att nå ner till. De begynnande skavsåren av gummistövlarna var bortglömda. Plocka, plocka, plocka! Min svamplycka fortsätter!