Xingping - Vår elfte dag i Kina

Här kommer en dag till från Christinas och min resa till Kina i våras. Christina berättade om den redan i juni. Precis som hon, har jag svårt att välja bort bilder från den här lilla staden. Ni får ursäkta om jag visar liknande bilder. Här skulle jag vilja stanna. Jag börjar med vår morgonpromenad och avslutar med mina filmbilder av vår dag.

Här kommer folk på väg att handla dagens matvaror. Bambupinnen på axeln eller barnbarnet på ryggen.  Alla bär "arméskor".

Mycket folk i rörelse.

Landskapet kring staden är förtrollande.

Här är hamnen dit vi kom föregående dag. Kolla vattenhjulet intill muren.

Barnbarnet får vara med på jobbet.

Väldigt trög deg kräver arbetsplatsanpassning.

Både Chris och jag fastnar förstås för alla hundar. Vi hade ju innan vår resa fått höra om att man äter hund i Kina. Därför var det så härligt att se att de hundar vi mötte hade ett så trevligt liv. Jag som är matte till surkäringen Ylle, såg med glädje alla harmoniska fria hundar i gatuvimlet.

Spännande caféinteriör.

Kontoret på fickan, verkstan på gatan....

Det byggs för fullt. Gjutning av bjälklag.

 

Här kan man få akupunkturbehandling på gatan.

Kolla nålarna!

 

Ännu en verkstad på gatan

Utsikt från vårt hotellfönster.

Här och där i stan satt ambitiösa ungdomar och tecknade. Shu berättade att han rest hit under sin utbildning för att måla miljöer.

Ännu en godmodig hund!

Torkning av pomeloskal.

Skor och kläder på tork...

Missräkning och glädjeämne

 I fredags när jag och Krumeluren var nere vid Mälaren med Ylle, såg vi en hel stor ring av fjällskivling. Då hade vi ingen korg, men ett par dagar senare var vi tillbaka och plockade. Jag är mest van vid stolt fjällskivling, så för säkerhets skull googlade jag på rodnande fjällskivling. Till min stora besvikelse läste jag att det finns en form som växer i parker och trädgårdar och den kan ge magont. Det här fotot tog jag alldeles nyss, nu när korgen stått tre dagar. Därför ser de lite vissna ut. Sorgligt slut för så vackra svampar, men kanske har vi i alla fall räddat andra svampplockare från magont.

I stället för svampkok, gav vi oss i kast med kassen citroner som jag beställt från "Årstiderna". De levererar ekologisk frukt och grönsaker till dörren, en gång i veckan om man vill. Nu för tiden beställer jag bara sporadiskt. Lisa hade diskuterat marmelad med en vän häromdagen och han berättade att han aldrig köper marmelad i butik eftersom det är så mycket gift kvar i skalen. ... Jag är ingen marmeladmänniska och hade nog tänkt använda dem till hummous och sånt, men två kilo citroner kanske var att ta i. Så för första gången i livet gjorde vi ekologisk marmelad!

 Kärnorna band jag in i en kompress och lät koka med. De innehåller tydligen en massa pektin, så att marmeladen stelnar bättre.

 Varma burkar!

Den blev riktigt god. Nu ska vi fixa fina etiketter.

Tionde dagen i Kina

Efter ett långt uppehåll, fortsätter jag min berättelse om Christinas och min resa i Kina i våras. Vår vän Shu, som var vår värd och ciceron i Kina, är nu tillbaka i Sverige igen och  för några dagar sedan träffades vi på restaurangen i Stockholm där han jobbar. Min berättelse har nu kommit fram till vår tionde dag i Kina. Christina har berättat om den här och här.
Vi har kommit fram till Liuzhou, där Shus familj bor. Efter en natt på hotell fick vi träffa hans familj.  Det var en fredag. Varje fredag träffas Shus svåger och hans vänner och äter frukost tillsammans. De är nu alla pensionärer. Den lagstadgade pensionsåldern i Kina är 60 år för män och 55 år för kvinnor, men i praktiken är många ännu yngre. När Kina skulle gå över till marknadsekonomi  sades många upp för att de statliga företagen skulle effektiviseras. Många kom aldrig in i arbetsmarknaden igen. Jag vet inte hur gamla de här herrarna var, men de verkade i alla fall yngre än 60 år. Mysigt att ha en rutin att äta frukost tillsammans en gång i veckan!
Sedan hämtades vi av Shus kompis Liu, som var så generös och skjutsade oss runt i sin bil några dagar.
Här kommer min lilla film:

Septembermorgon

 Kvart i sju. Ohemult tidigt för mig att vara ute och gå. Morgondimman drog mig ut.

 Solen är på väg upp över udden mot stora sjön.

 Måsarnas holme i guld.

 Hästen står och gonar sig i den första solstrimman. Hon betraktar mig nyfiket, men står kvar.

 Den gamla rangliga bryggan står också kvar, trots att flera stolpar murknat och brutits. Nästa islossning kanske den lägger sig för att vila.

 Månen lyser envist ikapp med morgonsolen.

 Nu når solen just solen över trädkammen.

  När jag kom in, med frusna fingrar, tände jag en brasa och betraktade gårdagens arbete.

 Jag har provat på att göra varelser i papperslera.

Någonstans i mina fantasier börjar en saga böka kring.

Svart trumpetsvamp

Ylle ville gå på tur igen, talade hon om med stor intensitet. Det var sen eftermiddag och solen värmde blekt. När vi passerade hagen vinkade jag åt ett rådjur. Det hördes aldrig några skott från skogen i söndags under bockjakten, så hon verkade inte oroad.

Ylle och jag vek in på en skogsväg jag inte gått på. Red den en gång för förtio år sedan, men då hamnade jag efter ett tag i en risig kärrskog. Nu hade granarna rensats från grenar, så det blivit fina mossklädda salar. Den första svamp jag fann var den här stolta fjällskivlingen. Hittade tre, fyra stycken. Tyvärr var de väldigt maskätna. Nu vet jag vart jag ska återvända nästa år!

Inte en enda guling, men vi hamnade rakt på ett väldigt bestånd svart trumpetsvamp. Och ingen korg hade jag... det var ju en hundtur. Plockade så mycket jag orkade bära i en tunn blå plastkasse. Lämnade kvar två tredjedelar. Här växte också massor av trattisar. Vilken svampsommar!

Letat gamla stigar

Nu har septembermörkret kommit. När jag går mellan husen här på landet om kvällen, ser jag inte handen framför mig. Snubblar fram på känn. Inga ljusföroreningar här inte. I stan blir det ju aldrig mörkt. Här somnar jag så bra långt före midnatt - det händer aldrig i stan. Därför vaknar jag också utsövd tidigt. Första bilden tog jag strax efter sex i morse. Färgerna blir så varma i morgonljuset.

Väderprognosen lovade regn frampå eftermiddan, därför passade vi på att ta en tur i skogen efter frukost. Björnbären börjar mogna.

När jag var barn hyrde jag häst några somrar. Nu ville jag gå min bästa ridrunda. Det var inte så lätt. Gammelskogen har blivit kalhygge och ängarna har blivit granodling. Det var svårt att hitta rätta stigarna. Med hjälp av kraftledningen hittade jag så småningom rätt. Något som slår mig i år är att många enar har dött. Är det någon sjukdom som slagit ut enarna? Eller är det de senaste årens svåra vintrar som är orsaken? Någon som vet?

Min ridrunda gick på gamla gräsbeklädda odlingsvägar. En av dem finns fortfarande kvar. Det kändes skönt att känna igen sig när jag hittade vägen ner mot gården Mulstad.

Därifrån red jag landsvägen tills vägen korsade en gammal järnväg. Här är banvaktsstugan fortfarande kvar.

Den första sommaren jag hyrde häst, hade rälsen nyligen tagits bort. Banvallen blev en fin galoppväg.

En bit in på banvallen har ett jätteträd fallit.

På andra sidan trädet var det mer igenväxt. Ingen har hållit efter dikena, så det har blivit sankt. Vi valde att klättra utefter den branta sidan ...eller, jag valde, Ylle går med förkärlek i dy och ävja. På branten av andra sidan banvallen fick jag syn på gulingar! Klafs över!

Fullt med kantareller! En del fick jag sträcka mig upp efter... såg dem inte ens utan fick känna mig för. Andra fick jag hänga mig fast i träden för att nå ner till. De begynnande skavsåren av gummistövlarna var bortglömda. Plocka, plocka, plocka! Min svamplycka fortsätter!