Ruben Rausings Tetra Classic, som han började konstruera 1944 och var klar för produktion 1952.
När jag städade vinden i föräldrarnas hus hittade jag den. Den tappade biten av vårt bidrag till miljödebatten som min vän Torbjörn och jag gjorde i mellanstadiet. Jag bloggade om det i somras. Själva konstverket har gått till sopförbränning, men nu har jag inte hjärta att slänga mjölkförpackningen... inte än i alla fall.
9 kommentarer:
Ja, dom kommer jag ihåg. Det värsta är att jag kommer ihåg de bruna mjölkflaskorna också. De där med folielock som man satte tummen i...
Ja oh ja! Jag minns en gång när vi skulle åka tåg, snelltåg, fast jag trodde förstås det var snÄlltåg och min pappa pekade på den oranga färgen och sa att den färgen har tåget vi ska åka med.
De var rätt opraktiska, särskilt om man var barn och ville hälla själv. Tror aldrig jag gjorde det. Det var ju omöjligt.
Släng den inte...
Den skulle förmodligen ge bra pengar på Tradera.
Våra gamla bruna mjölkflaskor kommer snart att komma till heders igen då det nu är tillåtet att köpa mjölk av grannbonden.
Ja, de kommer jag ihåg, vilka minnen.
Kul form. Men det måste ha varit klurigt att hälla ur dem.
Trevlig lördag.
Klart att du inte ska slänga! Häng upp på hedersplats istället! Det skulle jag göra.
Ljuva nostalgi. Klart man minns tetran. Inte minst hur de staplades i stålkorgarna på väg till affären. Fiffigt! Och så minns jag hur svåra de var att hälla upp från. Jag spillde nästan alltid.
Spar! Spar! Spar!
:D Jag har en likadan som min mamma har sparat. En del av min barndom hörde jag alltid mamma svära över dessa mjölkförpackningar, "men huuuuur ska jag få plats med dom, stöööön".
Hej Maria,
Oj, kul att det trillar in en kommentar så långt efteråt:) Jag vadar bland allt sparat och stönar också. Mjölkförpackningen är med mig här på jobbet. Man vet aldrig när den kan behövas:)
Skicka en kommentar