Dagens Poppan på fel blogg

Nu har jag hunnit till djur på bokstaven H. Christinas hund Poppan får äran att representera sitt släkte. På bilden är hon en ung dam, relativt nykommen till Sverige.

Hästen är en Pottok. En gammal hästras från Pyrenéerna i Spanien och Sydvästra Frankrike. Den kallas ibland för baskisk ponny. Den här hästen träffade jag i höstas när jag var i Linköping och red Barockridning hos Alain och Maria på Ängstugan. När jag var där såg jag i tidningen Ridsport en efterlysning. Man ville ha tips på ovanliga hästraser i Sverige, för en senare artikel i tidningen. Jag visade annonsen för Maria. Nu när vi skulle åka tåg till Göteborg i lördags köpte jag en Ridsport som reselektyr och tänk, i just det numret fanns just artikeln: Nya raser från världen hittar till Sverige. Där finns också en text om Pottok intipsad av Maria Uhrström. Tyvärr fanns inget foto som illustrerade rasen. Så här kommer nu en ganska exklusiv bild på den lilla trevliga hästen.

Blitz Academy

I helgen har min man Lennart och jag varit i Göteborg på återträff och fest med de entusiaster vi reste till Sydafrika med i november förra året. Lennart hade samarbetat en del med David Lega i samband med seminarier och kurser för sin personal i Misa. (Misa arbetar med att hjälpa personer med intellektuella funktionshinder / svårigheter att komma ut i riktiga jobb.) David var inbjuden att komma till Soweto som inspiratör för ett projekt som ett gäng Göteborgare med rötter i idrotten startat. Vi hängde på. Av nyfikenhet och med ögonen öppna för att hitta någon verksamhet som tangerade det som Misa arbetar med. Det här var innan jag började blogga, så här kommer först lite bilder från vårt fantastiska möte med Sowetos ungar.

Här är vi på väg till idrottsplatsen. David, som är nästan helt förlamad i armarna och med begränsad förmåga i benen är en gammal handikapp-OS-medaljör i simning. Han fick hjälp med skjuts av en av smågrabbarna. "Kör rakt", sa David, och styrde krokigt. Ungarna skrattade så de kiknade.

Mannen i solglasögon heter Anders Möller. Han är professor i hälsovetenskap, med inriktning på funktionshinder. Han var med på resan för att utvärdera idrottsprojektet.

Barnen i Soweto har ingen idrott i skolan, utom i januari, då de har tävlingar mellan skolorna. Det finns idrottsföreningar, men verksamheten är inte bred. Har man riktig talang finns möjligheter, men de allra flesta har inte ens tid att vara barn. Det här Göteborgsgänget har under flera år jobbat med att utbilda ungdomsledare. Man har fått en del SIDA-pengar, men mest bygger det på solidaritetsarbete. Några ungdomar har fått komma till Sverige för att få ledarutbildning. Sedan har de i sin tur utbildat ungdomar lokalt. Målet är att få en meningsfull verksamhet för barnen. Hålla dem borta från gatan och missbruk och även jobba med AIDS-frågan med ungdomarna och deras föräldrar.

Blitz-projektet går ut på att barnen från skolorna i den här delen av Soweto får komma till idrottsplatsen två dagar i veckan under en femveckorsperiod var. Då får de prova på olika sporter och förhoppningsfullt få ett intresse att fortsätta. Och få positiva vuxna förebilder. De flesta av dem har minst en förälder som dött i AIDS. Var femte minut dör en person av AIDS, bara i Soweto. De bor hos någon släkting i bästa fall. Många har ingen levande släkting. En del får klara sig själva bäst de kan, eller om de bor hos någon granne, får de jobba i gengäld för beskydd. De här ungdomsledarna är ofta de första positiva vuxengestalterna de träffat.

Men vilka härliga ungar! Och vilken glädje de har!

Varje barn hade fått en tröja, skänkt av någon svensk idrottsförening. Här i Sverige byter ju lagen tävlingsställ varje gång laget byter sponsor. Det blir många tröjor det. Ungarna i Soweto var mycket stolta över sina tröjor, med svensk reklam.

Här tränas basket. Att projektet kallar sig Blitz Academy, kommer sig av att det funnits ett basketlag här, som kallade sig Blitz, för att de var snabba som blixten.

En gång i veckan kommer också ett gäng med förståndshandikapp. De har ett slags dagcenterverksamhet under mycket blygsamma omständigheter ett kvarter från idrottsplatsen. Det gänget var om möjligt ännu gladare än barnen.

Här visar ett par av ledarna en samarbetsövning. Wire, tjejen i orange tröja, har varit landslagsspelare i fotboll innan hon blev skadad. Nu fungerar hon som samordnare för ledarna.

När vi kom till Sydafrika hade ett par av Göteborgarna just haft en fem veckors utbildning med ledarna på plats. Alla ledarna jobbade ideellt. Antingen var de arbetslösa eller så gjorde de en insats på sin fritid.

Men under åren har flera av dem fått riktiga arbeten tack vare sina papper på att de gått sina "svenska" ledarutbildningar.

När man ser hur bra de jobbar med barnen, kan man bara hoppas på att de ska få fortsätta med sitt viktiga arbete.

David Lega höll ett seminarium med ledarna och pratade om hur viktigt det är att alla får vara med och att man alltid ska se till vars och ens förmåga i stället för att stukas av svårigheterna. Han har skrivit en bok om sin väg från handikappat barn till OS-medaljör. Här får en av de bästa ledarna, Piggy, sitt signerade exemplar av boken. Ungarna är imponerade när David signerar med penna i mun.

Ett par dagar senare vänds glädjen till katastrof. Det andra inbrottet i Blitz kontor på ett par veckor. Datorn, skrivaren och en massa idrottsmaterial var borta. Tjuvarna hade brutit sig in genom ett av husets gallerlösa fönster, gjort hål i innertaket och klättrat in på kontoret.

På telefon fick vi tag på, Stefan Nilsson, en av eldsjälarna från Göteborg och sportjournalist på Göteborgsposten. Det är han som organiserat det mesta kring stödet till Blitz Academy. Nu var han tillbaka i Sverige. Han kollade det finansiella läget och bad oss handla ersättningsmaterial. Så samma dag som vi skulle resa hem, åkte vi runt och shoppade bollar och annat som saknades. Dessutom beställde vi en gallergrind hos en smed.

Det verkar ha fungerat, för än så länge har de inte haft fler inbrott.

Här är nu en bild från helgen i Göteborg. Över Skype kunde vi prata med gänget i Sydafrika. Det blev ett glatt återseende. På storbilsskärmen ser vi Wire och de ser David och hans assistent.

Här berättar Anders Möller om sin utvärdering av projektet. Nu hoppas vi på att den utvärderingen kan leda till att Blitz kan få fortsatt stöd från SIDA. Det är ett jättebra arbete de gör.

Grodfunderingar

Ylle och jag har sovit över på ateljén igen. Jag har egentligen inte tid att varken läsa eller göra blogginlägg. Men det är ju trist att det aldrig händer nåt på krumelursidan, så nu får ni se en av dagens bilder.

Skissen till den här grodan var från början en av skisserna till Tårtans dödsannons... som blev så här:

Jag satt en hel dag och ritade massor av grodor till dödsannonsen, innan jag till slut valde den första av grod-teckningarna. Det kanske kan tyckas respektlöst att ha en groda som symbolbild, men för mig har den bara positiva associationer.

När jag var liten satt jag ofta i hans knä, medan han berättade sagor och samtidigt ritade bilder till dem i sitt block. En saga med många variationer som jag ofta ville höra var den om grodan Karin och grodan Ragnar. (Ragnar var ett grannbarn och lekkamrat) De var med om många spännande äventyr tillsammans med ytterligare en groda, Trollgrodan. Som förstås kunde trolla.

Mina barn fick så småningom också höra såna sagor av sin morfar, fast grodorna såklart då hette grodan Lisa och grodan Olle. De brukade ligga och vila middag med honom på sommartorpet och fantisera tillsammans.

Kul på jobbet

Jag har fått ett dunder-uppdrag. På 6 veckor ska jag göra 300 bilder. Det är nog min ADHD-personlighet som gör att jag glatt tar ett sånt jobb. Bilderna ska bli ett undervisningsmaterial till barn med hörselskada, som ska träna på teckenspråk. För att klara det har jag insett att jag två gånger i veckan måste sova på ateljén.

Här är ett exempel på vilka bilder som ska göras: Verbet "Leka" och meningen: "Hunden leker med en sko".

Det blev vår gamla hund Pazer, föregångaren till Ylle och Muffa, som pluppade upp i minnet.

Nu håller jag på att skissa på 200 substantiv. Som lejon, elefant och giraff. Därför är jag glad att vi varit på safari i Krugerparken! Jag har en hel skatt av bilder i datorn, som jag nu har användning för.

Så här tjusigt åkte vi omkring en vecka, med egen chaufför/viltvårdare och en duktig tracker. I en fantastisk jeep med behaglig fjädring rullade vi runt på jakt efter storvilt.

Längst fram satt Trackern. Han var otrolig på att se spår och hitta både stort och smått.

Ett par lejonynglingar.

De struntade fullständigt i oss, så länge vi satt i bilen.

En annan liten lejonfamilj.

Den här unga elefanten båste upp sig och blev faktiskt lite hotfull.

Varje morgon regnade det. Därför är den här lilla elefanten så blank och fin.

Stilig giraff eller hur?

Nej, nu måste jag fortsätta jobba. Än så länge är det roligt, men vi får se vad jag tycker om en månad.

16 år, en vecka och fem dagar

Muffa har nu som sin husse Tårta fått sluta sina dagar. I onsdags föjde Lisa, Nando och jag med henne till veterinären. Muffa har alltid gillat veterinärbesöken, med alla spännande medpatienter och aldrig haft några obehagliga behandlingar. Hon har varit en ovanligt pigg och frisk hund. Så det hela gick odramatiskt till. Med ett lätt pekfinger på halsbandet, för att styra stegen rätt i den mörka korridoren knallade hon vänligt med och nosade nyfiket på den snälla sköterskan. Vi fick vänta en bra stund innan den lugnande sprutan gjort sin verkan och Muffa lagt sig tillrätta mellan mina fötter. Det kan vara så med riktigt gamla hundar, med dålig cirkulation. På så sätt fick vi en god stund på oss att gosa en sista gång. Personalen på Upplands Väsby veterinärklinik är väldigt trevlig och vi fick ett fint samtal vid avskedstagandet.

Tack Muffa för att vi fått ha dig som hund så länge! Du gav min mamma mening och innehåll åt hennes sista år hemma innan Alzheimern blev för handikappande. Under minst 8 år gick mina föräldrar en daglig halvmilsrunda i skogen. Det var på slutet det enda som kunde få min mamma lugn.

När Muffa var 10 år, blev det för jobbigt för Tårta att ha hand om henne, så då fick hon flytta till oss. Ylle var då en vild liten slyngeltik på ett år. Muffa hade det lite körigt med uppfostran innan rangordningen var fastlagd, men sedan har de haft mycket glädje av varann. Schnauzrar är ju så lekfulla långt upp i åren.

Sent på året 2005 flyttade så också Tårta hem till oss och familjen blev komplett igen. Det fina fotot på dem båda här på inlägget, tog Lennart förra påsken på landet i Lakvik.

Emma som bodde hos oss en period 2004, skrev på sin blogg ett fint porträtt av Muffa för ett par veckor sedan. Tack vare Muffa har Emma nu två fina skäggiga damer.

Jag minns när vi var hos uppfödaren. Muffa kommer från Mascars kennel. Agneta Rådberg Cederstrand var ganska ovillig att sälja en valp till mina föräldrar, som då var nästan 80 år gamla. Det kan man ju förstå. Schnauzer är ju en krävande ras. Men min mamma var orubblig på den punkten, en Schnauzer till skulle det vara! Jag och Lennart fick lova att ta över hunden om det skulle bli för tungt för mina föräldrar. Och ja, det fick vi ju till sist. Men det tog ändå 10 år innan det behövdes. 10 år, det är ju ett medelhundliv egentligen. Muffa överlevde Tårta med tre månader. När hans begravning var över, orkade vi till sist ta det svåra beslutet om avlivning. Nu tänker jag mig i min barnsliga fantasi att de är återförenade alla tre, Brita, Tårta och Muffa.

Världens goaste pappa

I morgon ska min pappa Tårta begravas. I Kungsängens kyrka. Jag sitter och försöker samla ihop mig igen efter att ha satt ihop det lilla programbladet... och har gråtsjungit mig igenom de visor vi ska ha med.

Dagen började med en råkonflikt med prästen, som inte vill vika en tum från de riktlinjer som kyrkan tydligen sätter upp för begravningar. När jag träffade prästen för ett par veckor sedan och satt och pratade i hennes kök, tyckte jag att vi kom bra överens. Jag förklarade för henne att vi ville att hon skulle tona ner det religiösa så mycket som möjligt. Då kändes det som om hon verkligen ville att det skulle kännas rätt för oss i familjen.

Förra veckan pratade jag med organisten och bestämde vilka sånger vi ska sjunga. Eftersom vi är de hedningar vi är, ville vi helst inte sjunga några psalmer. En psalm valde jag ändå, för den är bland de vackraste jag vet, Ylva Eggehorns Var inte rädd. I stället för den andra psalmen valde jag Tove Jansson och Erna Tauros Höstvisa. Organisten tyckte det var OK.

Eftersom jag bytt ut prästens förslag på Härlig är jorden, ringde jag henne för att berätta om ändringen. Jisses vilken reaktion jag fick. Jag blev alldeles överumplad. Hon hävdade att två psalmer var föreskrivna och det gick inte att frångå. Jag sa försiktigt att jag inte kände mig bekväm med den i mitt tycke lite stolpiga psalmen. Prästen blev allt ovettigare i telefon, Höstvisa hade hon aldrig hört. Jag kände mig väldigt överkörd. Mest av hennes otrevliga ton. Jag blev så ledsen att rösten började darra och tårarna rann. Jag kanske är lite extra känslig nu i alla tankar kring Tårta och begravningen. Vi kom i vart fall inte till någon lösning vid det samtalet. Jag lovade skicka både text och ljudfil, så hon förstå att det är en fin visa att sjunga vid en begravning.

Jag väntade naturligtvis att prästen skulle återkomma och ge ett besked samma dag. Men icke. Dagarna gick och det började kännas lite stressigt att inte få programmet klart. Till slut fick jag hjälp av den snälla begravningsenteprenören Janne. Fem minuter senare ringer prästen. Lika tvärstopp. Den gången hade jag familjen runt omkring mig som ivrig påhejare att vara psalmvägrare. Prästen lovade att hon skulle höra efter med kyrkoherden om vi kunde få göra ett undantag.

I morse ringde fru präst igen och sa att det måste bli en kompromiss. Lika skarp och tvärsur på rösten. Om vi vill sjunga höstvisa MÅSTE vi ha ytterligare en psalm. Jag orkade inte argumentera längre och inte heller hitta någon fin psalm i sista minuten. Jag började känna att den här konflikten skulle förstöra hela vår avskedsceremoni för Tårta. Nu ska vi sjunga härlig är jorden för allt vad tygen håller.

För att trösta mig och försöka hitta tillbaka till varma känslor och minnen, letar jag nu upp några bilder från i midsomras. Där sitter Tårta i solregnet under parasollet och småsnackar med Maya, Jocce och deras bästa vänner.

Skål på dej Tårta! Världens bästa pappa!