Tågresan till Liuzhou

Så gjorde vi vår längsta tågresa. Drygt trettio timmar från Xían till Liuzhou. Christina har berättat om den. vi delade sovkupé med ett gäng kinesiska pensionärer, som bjöd oss av sin reskost.

Någon slags liten pirog med köttfyllning.

 Vad gör man på en sån lång resa. Shu fick vara vår tolk, så vi kunde prata lite med våra medresenärer. Tittar på landskapet medan det är ljust. Men det är långa timmar. Nu kom min reseponcho till användning.
Inte som plagg utan som tidsfördriv.

Den här bilden tog jag i förmiddags. Ponchon har legat hopskrynklad sen den långa tågresan.

Jag började brodera på den tidigt i våras, som någon kanske sett tidigare på bloggen. Jag hade tänkt att pilla in något från varje plats på resan, men det blev inte tid till så mycket sånt.

 I Louyang broderade jag såklart en liten Buddha från Longmen-grottorna.

På den här tågresan började jag på en buskpion, till minne av Pionfestivalen.
Jag fick aldrig någon användning för ponchon på Kinaresan. Vi hade ju tur med vädret. Men det var ändå värt besväret att släpa med den...





Det är skönt att ha något att göra såna här långa tågresor och det ger något att prata om med sina nyfikna medresenärer. Jag kommer nog att släpa med den på framtida färder också.