Krumelurens midsommarlur

Ta det lugnt på vägarna!

Snart börjar midsommartrafiken. Vidarebefordrar denna film som en påminnelse om nykterhet. En mycket lojal häst måste jag säga.

Tågresan till Liuzhou

Så gjorde vi vår längsta tågresa. Drygt trettio timmar från Xían till Liuzhou. Christina har berättat om den. vi delade sovkupé med ett gäng kinesiska pensionärer, som bjöd oss av sin reskost.

Någon slags liten pirog med köttfyllning.

 Vad gör man på en sån lång resa. Shu fick vara vår tolk, så vi kunde prata lite med våra medresenärer. Tittar på landskapet medan det är ljust. Men det är långa timmar. Nu kom min reseponcho till användning.
Inte som plagg utan som tidsfördriv.

Den här bilden tog jag i förmiddags. Ponchon har legat hopskrynklad sen den långa tågresan.

Jag började brodera på den tidigt i våras, som någon kanske sett tidigare på bloggen. Jag hade tänkt att pilla in något från varje plats på resan, men det blev inte tid till så mycket sånt.

 I Louyang broderade jag såklart en liten Buddha från Longmen-grottorna.

På den här tågresan började jag på en buskpion, till minne av Pionfestivalen.
Jag fick aldrig någon användning för ponchon på Kinaresan. Vi hade ju tur med vädret. Men det var ändå värt besväret att släpa med den...





Det är skönt att ha något att göra såna här långa tågresor och det ger något att prata om med sina nyfikna medresenärer. Jag kommer nog att släpa med den på framtida färder också.

Promenad i Xían

 Den goda ankan och sällskapet i förra inlägget gav mig energi att dyka ner i mina Kinafoton igen. Jag orkar inte berätta så mycket. Jag leker vidare med att blanda bildspel och små filmsnuttar den här gången. Det är i alla fall roligt för mig själv... så kravlöst. Ibland blir det bra, ibland hoppigt och störigt. Här kommer en snutt igen, från vår lediga dag i Xían.

Guldankan

Man behöver inte åka till Kina för att äta god Peking-anka! Faktum är att den ganska nyöppnade restaurang Guldankan på Hornsgatan 136, serverar en anka som vida överglänser den Christina och jag åt i Beijing.
 Där, i Beijing hade vi försökt få bord flera gånger på en berömd restaurang. När vi var där med Shu, var ankan slut när vi kom. Då gick vi till en liten restaurang som köper resterna av den "fina" restaurangen när de styckat sina rostade ankor. Det var gott, tyckte jag då.

När så Christina och jag återvände till Beijing ett par dagar innan vi skulle resa hem, gav vi oss sjutton på att få smaka en riktig Pekinganka. Ena kvällen gick vi dit vid sjutiden. Då var det så mycket köande människor att det såg ut som vårdcentralen en måndag. Så vi vände och tog lite grillat i Hutong-gränden nära vårt hotell. Sista kvällen satsade vi på att komma vid öppningsdags. Ändå fick vi köa i en vänthall i nästan en timma för att få ett bord. Nu var förväntningarna ganska höga.

Elegant värre var det. Varje bord fick en värd som servade och svansade. Vår var rätt tvär och snorkig. Så kom kocken och styckade ankan vid bordet. Den måltiden kostade lika mycket som alla våra tidigare restaurangbesök tillsammans.

 

Man äter Peking-anka inrullad i ett filo-degsbröd tillsammans med gurkstavar och purjolöksstickor. Här hade jag laddat på alldeles för mycket för att det skulle gå att rulla snyggt. Shu hade visat oss hur vi skulle göra, den där första ankrestkvällen.

Vi var lite besvikna när vi gick från Quanjude - "Diners Paradise".

Häromkvällen träffade jag Christina igen för att äta Peking-anka.  Nu hade hon trummat ihop några av sina bästa vänner. Det spöregnade när vi möttes utanför restaurang Guldankan.

Dörren till restaurangen stod öppen och vi välkomnades av en varm doft från elden som sprakade i vedugnen. Därinne hängde ankor på rad och rostades. Då och då kom kocken med en lång krok och flyttade om dem.

Nästa anka på kö.

Det blev en väldigt trevlig kväll!
Tack Chris, för att du kom med ett så bra initiativ!

 Till förrätt delade vi på en anka. Den var gudomligt god. Vi blev också visade hur man kan rulla sin ankrulle med hjälp av ätpinnar. Det klarar jag inte så bra. Fingrarna får duga!
Sen valde vi var sin varmrätt. Det blev nio goda rätter att provsmaka.
Gott, gott! Det gör jag gärna om!

Hua Shan

Så fortsätter jag min fotoberättelse om Christinas och min fantastiska resa i Kina i april i år. Efter en natt på järnvägshotellet i Xían for vi med buss tio mil österut för att se berget Hua Shan. Här kommer ett litet bildspel.

Tråååkigt!

Medan solen skiner tillbringar jag helgen i köket, med att förbereda deklarationen. Letar bland papper, fakturor och kvitton och pillar i ordning någon slags hemmagjord bokföring. Årets mest ångestladdade arbetsuppgift. VILL INTE!

Gatumusik och graffiti

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev något på bloggen. Jag har knappt vågat titta på någon av er andras bloggar heller, för jag brukar bli fast... och jag har SÅÅ MYCKET jobb att hinna med innan sommaren. Om någon vecka hoppas jag fortsätta min berättelse om Kinaresan. Christina har ju underhållit er under tiden med sina underbara foton, filmer och teckningar.

Idag kunde jag inte låta bli att göra en liten film från ett Nationaldagsvackert Stockholm. Det har varit gatumusik över hela staden idag. Eventet heter Make Musik STHLM. Framför Krumelurens föräldrars Surfbutik på Söder spelade deras vänner, rockbandet Mad Lee Riot. När bandet tog en paus, kunde vi se hur deras turnébuss blev målad. Tyvärr missade jag namnen på de båda graffitimålarna. Får jag reda på det kommer en uppdatering såklart.

 Jag ber om ursäkt för min amatörmässiga klippteknik, men om ni kan bortse från den... Titta, lyssna och njut!




Krumeluren var förstås på plats. Med en av sina käraste leksaker, skateboarden. Han är bara ett år och 8 månader, men det är en envis unge så snart har han nog fått kläm på tekniken. Brädan har pappa Junior byggt. Jag har ju förmånen att få vara barnvakt ibland. För någon vecka sedan hämtade jag på dagis. Väl hemma letade han genast fram brädan. Det blev också ett litet filmklipp.