Tredje dagen i Kina - 15 april

Den här dagen skulle vi ta tåget söderut, men Shu hade planerat att vi skulle hinna med ett besök på Sommarpalatset innan tåget gick. Christina kände sig hängig och strosade hellre runt i grannkvarteren, men Shu och jag tog tunnelbanan till Xiyuan Station. Tunnelbanan i Beijing är lätt att förstå som turist. Det kostar 2 yuan att resa, vilket är mer eller mindre detsamma i svenska kronor. Väl framme tog vi en cykeltaxi till Sommarpalatset. De som varit i Beijing för bara några år sedan berättar om alla cyklar. Nu var där mer elmopeder än cyklar, men här och där stretar fortfarande cykeltaxiförare fram.

 Märkliga stenar hemsläpade med möda och besvär var viktiga för de gamla kejsarna. Min mamma hade känt sig som hemma... hon hade alltid många kilo sten i bagaget när hon kom hem från sina resor, liksom märkliga pinnar och annat. Denna klump sägs likna en gammal man.

 Tranan finns på många ställen i de gamla palatsen. den symboliserar i Kina ett långt liv och sägs vara det djur som bär döda själar till himlen.

 Vi trängs med grupper av besökare med de eviga små flaggorna i täten.

 Långa korridoren byggdes på 1800-talet, för att kejsaren skulle kunna spatsera bekvämt i sommarsol och monsunregn. Den är drygt 700 meter lång och dekorerad med fler än 14000 målningar.

 Korridoren går längs sjöstranden. Här och var uppbruten i små paviljonger. Den här bilden visar innertaket i en av dem. Här är målningarna lite charmigt slitna av väder och vind. Shu tyckte att det var skamligt att man inte hållit efter och fyllt i. I förbjudna staden var alla målningar som nya. Svår avvägning... men jag tycker att det känns självklart att inte gå in och pilla i alla de små händelsebilderna.


En av alla bilder - en bataljscen.

 Skönt att vila benen i skuggan.

 Sedan klättrade vi upp på Lång livets berg. Däruppe ligger ett Tibetanskt tempel med mängder av små Buddhafigurer.

 Jag är lika fascinerad av alla människor som av sevärdheterna. Särskilt alla gamlingar, som verkar så pigga.

den sakrala stämningen av tempel och vänlig natur bröts plötsligt av en pipande krimskramsfärsäljare. Det blev ingen affär av för oss.

 Jag förundras över alla sniderier.

 Väktarna i hörnen känner vi igen.

 Vägen ner från berget går genom en trappa i en konstgjord grotta.

 Byggnaderna klättrar nerför bergssidan.

 Vi kom till en utsiktsplats där man får en uppfattning om Sommarpalatsets läge vid sjön. Det är verkligen en oas så nära stadens torra dammiga miljö.

 Flera skolklasser var här på utflykt. Nu passar de på att ta fram matsäcken.

 Så kom vi till sist fram till Marmorbåten. 1755 byggdes den första marmorbåten, beställd av kejsaren Qianlong. 1860, under andra opiumkriget, brändes stora delar av Sommarpalatset ner, däribland trästrukturen som var placerad på marmorbåten. 1893 lät kejsarinnan Cixi restaurera båten med pengar som egentligen var avsedda för kinesiska flottan. Nu ser den ut som en hjulångare. Märklig men rätt trist och sliten.

 Jag gillar de turistiska drakbåtarna.

 Vaktande glada jellon vid den lilla bron.

 Kejserliga båthus.

 Damer i folkdräkt blandas med herrar i Mao-uniform.

 1908 installerades Sommarpalatsets första telefon. Palatset blev en politisk, militär och diplomatisk kommandocentral.

 På väg till hotellet för att hämta Christina och checka ut, handlade vi matsäck i gränden bakom skomakarn.





Sen bar det av till tågstationen och den strapatsrika resan som Christina så målande beskrivit.

Så hamnade vi till sist i den fantastiska restaurangvagnen. Bordet bakom oss var ämnat till resenärerna i första klassens sovvagn.

 Titta noga på den lilla flickan, så duktig hon är att äta med pinnar redan.

 Grabbarna vid bordet intill, de med sprutande ölburk, som Christina berättat om.

Alla, utom möjligen dem vi trampade på tårna när vi klättrade genom överfyllda vagnar, var så vänliga och tålmodiga trots den långa resan. Inte ett pip eller krångel från småbarnen. Något som gav intryck på mig var den värme och kärlek alla vuxna visade sina ungar.