Stenlitografi, kemi och magi

Det har blivit glest med inlägg på min blogg. Det senaste halvåret är det för att jag har så fullt upp på Grafikskolan där jag pluggar heltid och dessutom försöker hinna med mina illustrationsjobb. Nu sitter jag och pustar i soffan efter ett drygt dagsverke i verkstan. Den här veckan började vi en kurs i stenlitografi. Här är min första sten.
Det är ett digert förarbete innan man hunnit så här långt. Först ska stenen slipas. Då tar man två helst lika stora stenar. Blöter dem och strör ut karborundumgranulat över ytan på den ena. Sedan lägger man den andra stenen ovanpå, greppar två diagonala hörn och börjar röra den i en åtta. Det finns karborundum i många olika grovlekar. Vi jobbade med tre. Först slipade vi stenarna fyra omgångar med den grövsta, med avsköljning emellan varje gång stenens yta slitits till en kalksörja. Vid det skedet borde stenens förra bild slipats bort. Sedan följde vardera två slipningar med två finare karborundumgrus. Kanterna fasas med rasp och fil och slutligen med pimpsten. Ett grovgöra som kan vara tungt beroende på hur stora stenar man har, men meditativt och skönt också.

Bilden ritade jag med lito-krita direkt på stenen. Tekniken uppfanns 1796 av Alois Senefelder. Av en lycklig slump. Det är en lång och fantastisk historia som kunde bli underlag till en film. Stenen som är så bra till tryckning finns bara på ett enda ställe i världen, i Jurabergen i södra Bayern. Bara där är kalkstenen så homogen och ren. Den hade använts i århundraden till golvplattor och bordsskivor.

Alois Senefelder hade länge exprimenterat med olika trycktekniker för att kunna trycka ett av sina teaterstycken på egen hand, efter att tidigare låtit trycka det hos ett boktryckeri och försäljningen knappt täckt omkostnaderna.
Hans mor får besök av en tvätterska som otåligt väntar på att Alois ska skriva en tvättnota, för att veta vad som skickats iväg. Han hittar inget papper och bläcket är slut. Han skriver ner notan på en sten han använder för att riva färg på, med en tusch han använt i sina experiment att få fram täckmedel för sina tryck. När han skaffat bläck och papper skulle han skriva av noteringen var tanken. När han senare skulle tvätta bort skriften från stenen fick han en idé att experimentera vidare. Han gör en kant av vax kring texten och häller skedvatten på. Skedvatten är en blandning av en del salpetersyra och tio delar vatten. Det visar sig då att bara den rena stenen angrips och texten står kvar som en svag relief. Många försök senare hade han hittat en metod att trycka plantryck. Tekniken revolutionerade möjligheten att mångfaldiga bilder. Under mitten av artonhundratalet blomstrade den och fick också konsten att teckna att ta många steg i utveckling och popularitet.

Från tvättnota till "tvättstugelista". Här skriver Hampus upp sig på "trycklistan".

Den här pressen använde jag idag. Jaana vevar fram sin sten, täckt av tryckpapper och en plastskiva vars yta är täckt med fårtalg som glidmedel mot pressen.

Kollar provtrycket.

Max jobbar med sin andra sten. Lito-tusch och stålpenna är hans verktyg.

Fanny gummerar sin etsade sten.

Nu ska gummilösningen torka. Fanny viftar med en "flagga" av aluminium fäst på ett gammalt skaft till ett badmintonracket.

Även Astrid viftar. Snart ska här tryckas.

Hampus och vår lärare Maria Lindström hjälps åt att etsa stenen som har fina laverade ytor som måste behandlas med varierande styrka av gummi och syra på de olika partierna.

Så här blev mitt tryck. Jag är supernöjd. Efter mycket mekande och fixande med sten, slipning, duttning med gummilösning och syra, svampning med vatten, timing, färg, vatten igen osv. blev det till sist en bild. Min hjärna är överbelastad av alla moment, men kul är det!