En strålande fin förmiddag fick vi när vi åkte norrut från Pitlochlin. Upp genom södra delen av the Grampians. Det kändes lite märkligt. När Lennart och jag var i Australien förra året var vi i bergstrakter som också heter the Grampians. Här i Skottland finns alltså originalet.
Gårdagens regnande gjorde det lite klafsigt i tjurhagen. Det bekymrade inte herr tjur särskilt mycket. Han poserade så villigt för oss.
Dimman lättade i dalen och sjöarna låg spegelblanka.
När jag traskade i strandkanten skrämdes jag av ett plötsligt surrande. Jag tänkte på alla sommarens getingstick, men det var inte getingar utan flugor.
Där låg en död hjort under drivveden. Kan den ha förts med strömmen? Konstigt, den låg ett par meter från vattnet och såg någorlunda välbevarad ut, så den kan inte varit död många dagar.
Otroligt vackert var det. Jag blev lite sugen på att ta ett dopp, men riktigt så varmt var det inte.
Vår lille färdkamrat hade gnällt en stund att han var hungrig, så vi stannade i en backe med mycket björnbär. Det var till hans belåtenhet minsann. Han åt och smaskade väldeliga.
Sedan ville han absolut ner till sjön för att tvätta sig och dricka vatten.
Nu kom dimman tillbaka. Snart såg vi inte många meter. Rent sagolikt.
Gubben kom igång att berätta historier.
Han hade varit här förr förstod vi. -Där borta, sa han, var det som monstret dök upp ur vattnet.
Han blev så tagen av sin egen berättelse att han darrande klamrade sig fast vid Lennart. Skymningen började falla och vi fortsatte vår färd mot kusten för att söka nattläger.
1 kommentar:
Oj, vad sugen jag blir på att resa till Skottland igen! Er lille reskamrat tycks vara en påläst guide!
Skicka en kommentar