Vi gjorde ett besök på Scone Palace strax utanför Perth. Vi hade hört att där skulle vara en antikmarknad nu över helgen. Det kan ju inte Lennart motstå såklart och inte jag heller.
Utanför i parken träffade vi en liten man som berättade en märklig historia. Han sa att han arbetat här i mer än tusen år. Nu var han trött på det! Trött på att hålla ordning kring folk. Ja, han verkade lite grinig.
-Jag kommer egentligen från andra sidan havet, berättade han. På den tiden var gubben Fergus Mòr kung och vårt land kallades Dál Riata. Det var tider det! Så småningom kom vi att härska över hela havet ända till Isle of Man och Orkneyöarna.
-Så kom svåra tider och vi förlorade mycket land i väster. Men vi slog oss ner här. Med oss förde vi en mycket helig sten, som våra kungar sedan urminnes tider suttit på när de kröntes. Somliga säger att stenen ursprungligen varit huvudkudde åt patriarken Jakob, han som var bror till Esau och fick tolv söner... man kan läsa om honom första Moseboken... men det tar jag med en nypa salt. Jag minns i alla fall när kung Kenneth den förste av Skottland kröntes, sittande på stenen. Det var alldeles här i närheten.
År 1296 var vi i krig igen. Edward den förste av England ville då ha stenen som krigsbyte. Många säger dock att munkarna här gömde den riktiga stenen och gav en kopia till engelsmännen. Jag vet hur det ligger till, men min mun är förseglad, hihi. Stenen engelsmännen tog med sig placerades under den tron engelska kungar och drottningar krönts på ända fram till idag. Sedan 1996 finns dock stenen på Edinburgh Castle, med förbehållet att föras tillbaka till Wesminster Abbey om den behövs till någon ny kröningsceremoni.
-Ja, vad de håller på, människorna. Nu är jag less på det här. Jag vill fara iväg och se något annat. Jag tror jag slår följe med er.
Och så kom det sig att vi fick sällskap på vår resa mot Pitlochlin.
-Det är från det hållet jag har mina hemtrakter, det känner jag på doften. sa gubben och pekade västerut längs floden Tay.
-Nä nu! fräste han plötsligt. Vem har skitit på muren? Aldrig får man någon rast eller ro!
Ja han är lite vresig av sig den lille mannen. Får se hur länge han får följa med oss.
1 kommentar:
Hahahah! Vilken liten tuff gubbe! Ja, ta med honom tycker jag. Kan vara bra att ha en sanningssägare när man går på antikmarknad och blir förblindad av grannlåten och öppnar plånboken för mycket.
Skicka en kommentar