Söndagsfrukost i det gröna

Ylle och jag är gräsänkor den här veckan så nu gör vi vad som faller oss in. Som att ta bilen och leta efter en glänta i solen. Medan vi rullade iväg funderade jag på vart vi skulle åka. Lejondal eller Rösaring ligger nära, men då såg jag att telefonen nästan var urladdad så därför åkte vi några mil till.

Jag vet ju att Biskops Arnö är en fantastisk plats om våren. För några år sedan var jag och Emma medryttare i ett stall på fastlandet alldeles i närheten av ön. Därför har jag sett våren från hästryggen här. Det finns underbara ridvägar på ön. Det enda kruxet var den här smala vägbanken för att ta sig över. Den är så smal att bilar inte kan mötas, men att köra om en häst går väl bra, tyckte  lastbilschaufförerna och dundrade förbi.

 Nu var det inte mycket till väg alls. Jag tog inte risken att köra över.

Det tyckte Ylle var alldeles förträffligt. Jag hade fullt sjå att hindra henne från att doppa sig mer än hon måste. Det var tur att jag lämnade bilen på andra sidan. I hjulspåren gick vattnet över mina stövlar och jag höll mig till mittsträngen.

Här ligger Nordens Folkhögskola. Lärarbostäder till vänster och elevhus till höger bakom allén. En bit bortom fälten finns en sträcka gräsklädd väg i en svag lutning där vi nästan alltid kunde galoppera. Men idag drog vi till motsatta sidan genom lövskogen och blåsippsbackarna.

Till sist hittade vi vår solglänta och en plätt fri från myror.

Ylle har full koll på mackan.

Nedanför kullen såg vi ett gäng tranor plaska omkring på den översvämmade åkern. Fumlig som jag är när jag lufsar fram, skrämde jag iväg dem och hann bara få en flyktbild.

En av askarna viskade att det fanns skamlösa flickor i dungen. 

 ... och minsann, där var det lättklätt. Vårkänslorna har vaknat och saven stiger.

När vi kom tillbaka till gården sjöng askkören för full hals ut sin vårglädje.

Vi tackade för oss och plumsade tillbaka längs vägen.