Renée kommenterade mitt förra inlägg och frågade sig hur man kunde se koalor som de gulligaste och kramigaste djur man kan tänka sig... Nja. När vi skulle bege oss in i parken blev vi varnade att inte klappa eller komma för nära de vilda koalorna. De kan försvara sig rätt hårdhänt. Men visst har de en godmodig uppsyn. Jag känner ett visst släktskap, som synes. Lennarts foto. Jag kan för övrigt också bli rätt vildsint, om än sällan.
Renee refererade också till koalornas läten. Lennart råkade störa en hanne, som ljudligt protesterade och hävdade revir. Här är en snutt av hans film.
3 kommentarer:
Ska erkännas att jag aldrig haft närkontakt med någon Koala men det är något med blicken och lätet ska vi inte tala om. Kanske att dom blir berusade på eukalyptusen och egentligen är på kanelen?
Hahaha ja lika som bär! Men det var ju ett ganska slött protesterande där uppifrån trädet: "Åh ska jag vara tvungen att röra på mig, sträcker på mig lite..." :)
Tack för dina fina Australienreportage som jag följt med stort intresse!
Skicka en kommentar