Ett friskt och välnärt folk

När vi var i Australien sökte vi ju information om ursprungsbefolkningen. Det var inte helt lätt. Men på några platser såg vi i alla fall utställningar som berättade om aboriginerna och deras historia. Det vi snappade upp gjorde oss beklämda och sorgsna. Så mycket elände som de fått utstå sedan europeerna gjort landet till sitt. Idag beskriver jag en liten del.

Foto av en plansch på Brambuk Aboriginal Cultural Centre

En gång i tiden var slätterna i sydöstra Australien täckta av en maskrosliknande ört som kallas Murnong. Den långa stärkelserika och söta roten var basföda för ursprungsbefolkningen. När kvinnorna skulle skörda, brände man först gräset i ett litet område för att kunna se rötterna bättre. De bearbetade jorden med långa spetsade störar. På så sätt luckrades jorden och göddes med de brända växtdelarna. Man lämnade alltid tillräckligt många rötter för att säkra återväxten.

J L Stokes (1812-1885) kom till Australien 1837 för att kartlägga vattendrag i det "nya" landet. Så här skriver han i sin rapport Discoveries in Australia: "På vår väg mötte vi en grupp infödingar som var upptagna med att bränna bushen, vilket man gör i sektioner varje år. Den skicklighet med vilken man klarade att kontrollera det oerhört farliga verktyget som eld utgör är imponerande. De som har speciellt ansvar för att styra eller stoppa de löpande flammorna är beväpnade med stora gröna ruskor, med vilka de slår om elden går i fel riktning."
 
 De europeiska nybyggarna förundrades de över de lätta och luckra jordarna. Men det dröjde inte länge förrän deras boskap trampat jorden hård och fåren bökade upp de goda rötterna. På bara något år hade växten försvunnit från stora arealer och livet blev ganska snart svårt för aboriginerna.

 När europeerna först kom till Australien beskrev de människorna de mötte som ett "friskt och välnärt folk". Upptäcktsresanden Edward John Eyre beskrev ursprungsbefolkningen som "stark och atletisk, ofta över 180 cm långa, mycket intelligenta med snabb uppfattningsförmåga, exceptionell synförmåga och anmärkningsvärt fina tänder."
Men han skrev också: "I nästan varje del av kontinenten som vi besökt, där inte närvaron av europeer eller deras boskap förstört deras försörjningsmöjligheter, har jag funnit att infödingarna på bara 3 eller 4 timmar, kan skaffa tillräckligt med mat för en dag och det utan särskilt tröttande arbete."

Etnografen James Dawson skrev: "Födoämnena är rikliga och varierade, för allt som inte är giftigt eller behäftat med vidskepelse ses som hälsosamt." Han noterade också att de "har en klok ekonomi i sin jakt. Det är betraktat som ett brott och ett slöseri med mat att döda ett villebråd bara för nöjes skull."

Men alla hade inte samma positiva syn på ursprungsfolket. Generellt ansåg nybyggarna att "infödingarna" skulle hållas borta. Man tyckte att de liknade apor mer än människor och att de inte hade något begrepp om äganderätt eller anknytning till landet.
1840 hade strömmen av nybyggare i det som nu är Victoria växt till en störtflod. Då gjorde de två stammarna Djab wurrung och Jardwadjali ett försök till uppror. Situationen med markförstöring och att de inte längre kunde röra sig över landskapet gjorde att det blev svårt att överleva.  Man började med ett slags gerillakrig med bränder och fårstölder.

De mötte hårt motstånd. Vid 1845 hade 70 % av Djab wurrung och 80 % av Jardwadjali dödats