lördag 1 oktober 2011

Vårt vägmuseum

 Inte långt från där vi bor finns ett vägmuseum. Vid Dalkarlsbacken på Stäksön finns en hel liten bukett av vägar från olika tider. En väg från 1600-talet, en från 1800-talet. Här nedanför ser vi 1930-talsvägen och ovanför den går motorvägen från 1971.

 Stäksön har i tusentals år varit en knutpunkt för både vattenleder och landtrafik. Den branta backen upp från Ryssgraven var en mycket svår passage för resande norrifrån. Här var ett utmärkt ställe för bakhåll och överfall.
 1665 gjordes den första stora förbättringen av framkomligheten. 200 soldater från Dalregementet blev hitkommenderade att bygga den långa stödmuren längs bergssidan mot Ryssgraven. Så fick platsen namnet Dalkarlsbacken. Här traskar Ylle och jag uppför den vägen som går på skrå utefter berget.

 Genom skogen skymtar man Kungsängen bortom Svartviken. Ryssgraven ligger nere åt höger till. Det finns flera gissningar kring det namnets ursprung. Kanske har ryska krigsfångar arbetat här. En annan teori är att när ryssarna plundrat Sigtuna år 1187, kunde de släpa båtarna genom det grunda sundet och smita förbi Stäketborgen som låg på andra sidan Stäksön. En tredje förklaring till namnet kan vara att man fiskat med ryssja här.

 På sjösidan nedom vägen finns idag ett naturreservat, med ett litet område urskog.

 Den här granen har kanske klättrat över en nedfallen trädstam som nu sedan länge multnat bort. Eller så låg här ett stenblock, som nu rasat ner för branten.

 Många märkliga träd finns här. Jag anar en förvedad häxa på besök från Magiska skogen.

 Jag skulle inte gärna vandra omkring här en blåsig dag.

 På ett ställe hittade vi den här stenhögen. Mitt i en glänta i skogen. Kommer att tänka på offerkast... Om någon mött en våldsam död på en plats, kastade man förr sten till ett röse när man passerade, för att hindra den dödes vålnad från att gå igen. Ju större sten man lade dit, ju längre kunde man färdas efter vägen utan att råka ut för en olycka. För säkerhets skull lade jag också dit en sten.

Sista biten av 1600-talsvägen går på plan mark och möter så 1800-talsvägen igen.

Den byggdes i mitten av 1800-talet. Då hade vagnarna blivit större och tyngre och hade svårt att ta sig upp för den gamla vägen. Man sprängde i berget och gjorde en genare vägsträckning. Sprängstenen användes för att fylla ut vägbanken vid Ryssgraven. Man råkade tyvärr spränga fram en källåder i berget. Det gör backen lerig om sommaren och istäckt om vintern.

4 kommentarer:

Pettas sa...

Så bra när nutidsmänniskan har förstått att ta tillvara det som en gång var. En idé som borde förankras i många bygder. Jag tycker om den förvedade häxan som lutar huvudet mot stammen.
Fin promenad som du och Ylle bjöd på.

Karin på Pettas

Emma R sa...

Inressant läsning för en f.d Kungsängenbo! Vid ryssgraven har jag gått, men jag kan inte minnas att jag gått dessa gamla vägar. Bara hört talas om dem. Du får visa mig dem någon gång!

Lisette sa...

Men å vilket intressant inlägg!!!
Vägmuseum, har aldrig hört om något sådant. Toppen. Och vilka fina bilder för att inte tala om det där med offerkast. Det har jag heller aldrig hört om tidigare. Jag säger som Christina brukar säga att man får lära sig så mycket genom bloggvärldens alla intressanta inlägg. Kramar till dig. Virtuella i brist på reella ;)

Karin på FOX sa...

Pettas, Tyvärr tror jag de flesta inte ägnar såna här spår något vidare intresse, även om man bor ett stenkast ifrån. Det är bra att ha hund, vilket får en ut på såna här upptäcksfärder. Då har man tid att fantisera vidare på vad man ser.

Emma, De går på västra sidan om motorvägen. Jag hade också bara hört talas om dem tills jag letade efter bra hundrundor i närheten. Vi får väl ta våra jyckar på en tur nästa gång ni far söderut. Förresten, grattis och lycka till till dig och Anders... om nu ryktet jag hört stämmer?:)

Lisette, Kramar virtuellt tillbaka!