Märkligt möte

I skogen måste man traska varsamt fram. Där finns många mycket små varelser. De flesta är mycket skygga. Ylle och jag hade i går turen att stöta på en av de mer orädda. Den här vise gamlingen lät den sista eftermiddagssolen värma sin lilla kropp när vi passerade.

Dribblare på hög nivå

Dagens underhållning i Stora Blecktornsparken, bestod av en hundvärldens Maradona.

Lunchrast i hösthagen

Nu är Ylle i en höglöpsperiod. Då föredrar jag att ta bilen en bit när vi tar långpromenaden, för att inte lägga ut frestande luktspår till traktens hanhundar.

 Idag for vi till Örnäs. Det är ett stall med islandshästar. Vi vill ju ha något intressant att titta på när vi stretar fram i höstrusket.

 Tyvärr var caféet inte öppet ännu.... men vi hade tur ändå. Det var dags för hästarnas lunch. Här kommer en liten actionfilm.

Det är verkligen höstkänsla nu. Skymning mitt på dagen.

Stallbyggnaderna är så vackra. Jag älskar gammalt tegel. Det blir en så levande yta.

Alldeles intill ligger Örnäs Herrgårds juicefabrik. Där ser ut att produceras för fullt.

Palatset

Ett barnens kulturcentrum! I det gamla Riksarkivet på Riddarholmen har man skapat en plats för fantasi och kreativitet. Tillsammans med barnboksförfattare och illustratörer gick jag en rundvandring i det  vackra pånyttfödda huset. Det har stått tomt en massa år. Någon gång på nittiotalet medverkade jag i Svenska Tecknares tecknarmässa där.  Då var huset rått, slitet och charmigt förfallet. Nu har det ömsint tvättats och fyllts med nytt liv. När det byggdes 1887-1890, var det Stockholms mest moderna byggnad. Den första med vattenklosett. Den första byggnad som var högre än Slottet. Stommen är en stålkonstruktion liknande ett mekano av gjutjärn och valsat järn med tegelbeklädnad. Eftersom det var ämnat som riksarkiv var man särskilt noga med brandsäkerheten och huset försågs med vattenburen värme i märkliga stående gjutjärnselement.

 Vi började vår rundvandring i läshörnan, där vi kände oss hemma.

 Huset innehåller massor av rum för olika skapande aktiviteter. TV och film-studion fick mig att ta upp kameran. Här mekades det med tekniken. Soffhörnan, med utsikt mot Rosenbad lämpar sig för spännande intervjuer.

 Här kan man filma bilscener. Bakom bilen har man monterat en TV-skärm som kan visa bakgrunder under filmningen, precis som i Hollywoodfilmer.

 Här  är mix-studion.

 Musikstudion med instrumentet theremin, som Christina på Stribergs station beskrivit. Det som spelas i ledmotivet till Morden i Midsummer.

Till en filmstudio behövs såklart en kostymateljé.  Här ser man också ett av de fantastiska gjutjärnselementen som värmer huset på vintern och kyler det om sommaren.

Lite rekvisita.

Den gamla rutchelkanan som byggts med tanke på snabb evakuering av Riksarkivets skatter finns naturligtvis kvar i det K-märkta huset. Här klart upptagen med annat... Förståeligt. Gissar att det vore frestande för ungarna att testa den annars.

Stiliga skyltar till de olika salarna.

Miljön är helt magisk. Fönster, snickerier, golv. Härligt att den byggnaden fått en ny uppgift! Min kollega Jessica har också berättat om vårt besök i Palatset.

Jag blir brädmålare

Krumelurens pappa gör vågsurfingbrädor. Han skapade en "costum made" surfbräda till en av barnens kusiner, Marc, när han fyllde år för ett par veckor sedan.  Nu har Marc funderat ut vad han vill ha för dekor på brädan. Det är här jag får hoppa in som brädmålare, med Krumelurens pappa som stöd. Det är min andra bräda. Den första målade jag till Marcs tioårsdag för några år sedan, men den har han nu vuxit ur. Det är drak-brädan längst till höger på den här bilden.

I söndags målade jag undersidan på den nya brädan. Marc hade gjort en skiss på en haj. Bilden på "tube-vågen" målade jag med inspiration från en annan surfbräda. Här kommer en liten film.

En liten hästkarl

 Krumeluren älskar hästar! Hela sommaren på landet har han sett till att grannens stora svarta vallack fått en daglig dos uppmärksamhet och tillika morot. Nu tjatar han om att han vill rida och har mycket att berätta om sina senaste ridturer. I går firade Upplands Bro Ryttarförening 25 år. Då passade vi såklart på att hälsa på.

 Lillemons Super Rocket, heter hästen. Det är en Welshponny som är ganska nykommen till ridskolan.   UBRF bjöd på gratis ridturer för både små och stora prova-på-ryttare.

 Några hästar är också inkörda. Här är det russet Mulle, som drar iväg med Krumeluren och hans mamma.

 Mulle heter egentligen Midnight Surprice.

Körning är minst lika spännande som ridning tycker Krumeluren, som i morgon firar sin andra födelsedag på Kanelbullens dag.

Vårt vägmuseum

 Inte långt från där vi bor finns ett vägmuseum. Vid Dalkarlsbacken på Stäksön finns en hel liten bukett av vägar från olika tider. En väg från 1600-talet, en från 1800-talet. Här nedanför ser vi 1930-talsvägen och ovanför den går motorvägen från 1971.

 Stäksön har i tusentals år varit en knutpunkt för både vattenleder och landtrafik. Den branta backen upp från Ryssgraven var en mycket svår passage för resande norrifrån. Här var ett utmärkt ställe för bakhåll och överfall.

 1665 gjordes den första stora förbättringen av framkomligheten. 200 soldater från Dalregementet blev hitkommenderade att bygga den långa stödmuren längs bergssidan mot Ryssgraven. Så fick platsen namnet Dalkarlsbacken. Här traskar Ylle och jag uppför den vägen som går på skrå utefter berget.

 Genom skogen skymtar man Kungsängen bortom Svartviken. Ryssgraven ligger nere åt höger till. Det finns flera gissningar kring det namnets ursprung. Kanske har ryska krigsfångar arbetat här. En annan teori är att när ryssarna plundrat Sigtuna år 1187, kunde de släpa båtarna genom det grunda sundet och smita förbi Stäketborgen som låg på andra sidan Stäksön. En tredje förklaring till namnet kan vara att man fiskat med ryssja här.

 På sjösidan nedom vägen finns idag ett naturreservat, med ett litet område urskog.

 Den här granen har kanske klättrat över en nedfallen trädstam som nu sedan länge multnat bort. Eller så låg här ett stenblock, som nu rasat ner för branten.

 Många märkliga träd finns här. Jag anar en förvedad häxa på besök från Magiska skogen.

 Jag skulle inte gärna vandra omkring här en blåsig dag.

 På ett ställe hittade vi den här stenhögen. Mitt i en glänta i skogen. Kommer att tänka på offerkast... Om någon mött en våldsam död på en plats, kastade man förr sten till ett röse när man passerade, för att hindra den dödes vålnad från att gå igen. Ju större sten man lade dit, ju längre kunde man färdas efter vägen utan att råka ut för en olycka. För säkerhets skull lade jag också dit en sten.

Sista biten av 1600-talsvägen går på plan mark och möter så 1800-talsvägen igen.

Den byggdes i mitten av 1800-talet. Då hade vagnarna blivit större och tyngre och hade svårt att ta sig upp för den gamla vägen. Man sprängde i berget och gjorde en genare vägsträckning. Sprängstenen användes för att fylla ut vägbanken vid Ryssgraven. Man råkade tyvärr spränga fram en källåder i berget. Det gör backen lerig om sommaren och istäckt om vintern.