Lucka: 3

Gutefåret Lotta kände sig stolt. Visserligen var det ledsamt att hon förlorat sitt ena horn, men nu fick hon äran att bära det första adventsljuset.

Fox Magiska Adventskalender startar lite sent i år. Kanske kommer fler luckor - kanske inte.

Gravsättning

Nu har min pappa Tårta till sist blivit gravsatt. Det var flera år sedan han gick bort, men av olika skäl har det inte blivit av att gravsätta honom. Nu hade jag fått ett brev från kyrkogårdsförvaltningen att om vi inte ordnat med gravsättning före 7 december, skulle askan spridas i en minneslund i Stockholm. Det hade han inte gillat. Han tyckte inte så mycket om Stockholm och än mindre om stockholmare.

Det var puffen jag behövde för att komma till skott. Jag hämtade urnan, eller näverdosan i Råcksta krematorium. Där hade de gjort fint och ställt den på ett litet bord med två tända ljus när jag kom. Men det var inte helt lätt att få hämta askan. Jag visste inte vad kyrkogården i Linköping kallades och det måste antecknas på kvittensen. Papperen med räkningen för graven låg på ateljén. Som tur var fick jag tag i en kollega som trots att hon satt i möte var bussig att ta sig tid att leta fram papperet på mitt skrivbord i all röra.

Så for vi till Linköping. Jag har aldrig varit med om någon gravsättning förut, så jag hade inte riktigt klart för mig hur det brukar gå till. När min mamma dött hjälpte jag Tårta med begravning och kontakten med begravningsbyrå, men när jag några veckor efter begravningen frågade Tårta om när vi skulle komma till gravsättning, sa han att det hade han redan fixat. Då jag frågade  hur det gått till, sa han att han tagit en taxi till begravningsbyrån, hämtat urnan och åkt med den till kyrkogården, ställt den vid graven och sen åkt hem igen med den väntande taxin. Han hade inte sett till någon kyrkogårdspersonal. Visserligen var Tårta inte mycket för ceremonier, men jag undrade lite om det verkligen gått till så, eller om han börjat bli lite förvirrad i sin ensamhet.

Nu var jag i samma situation. Jag hade bokat gravsättning till klockan tre. Tänkte nog att någon vaktmästare skulle finnas där behjälplig... men kyrkogården låg öde förutom enstaka människor som besökte sina anhörigas gravar. Graven var grävd. På marken låg en grön filt, med en öppning just passande hålet. Nu blev vi tveksamma. Jag fick gå runt och leta länge och rycka i alla dörrar jag såg i krematoriet där jag antog personalen kunde finnas. Då mötte jag ett annat följe sörjande, med en urna under armen på väg ut ur byggnaden. De sa att det fanns någon längre in i något rum. Lite Kafka-artat irrade jag vidare. Till sist hittade jag personen. Och fick besked. Det var bara att stoppa ner urnan och ta oss den tid vi behövde, sedan skulle någon komma och skotta igen graven.

Jaha, då förstod jag att det gått till precis som Tårta berättat, när han gravsatte min mamma. Det kändes faktisk väldigt fint att få sköta det själv. Vi pussade på dosan och tog adjö av pappa/morfar/gammelmorfar/svärfar Tårta innan vi sänkte ner honom till min mamma, min mormor och min morfar.
Men det kändes inte bra att bara lämna graven öppen och gå därifrån. Så vi lade tillbaka jorden så gott vi kunde och satte tulpanlökar och Kungsängsliljor innan vi la tillbaka grästorven. Kanske kommer gräsklipparen att ta dem innan de hinner blomma, men om vi har tur kanske de låter dem växa ett tag.

Hobbit-hus

Vem skulle inte vilja bo i ett Hobbit-hus? Lennart och jag var på Muskö i söndags och tittade på planerna att bygga en ekoby kring Arbottna herrgård.

Jag hade aldrig tidigare varit på Muskö, så först orienterade vi oss lite i omgivningarna. Trots gråvädret var det sagolikt vackert.

Här är den gamla herrgården. Den är i ganska risigt skick, för den har stått tom några år sedan försvarsmakten flyttade ut.

Nu har några kreativa eldsjälar stora planer på att utveckla en eko-by här. Med ett ekologiskt hållbart jordbruk och boende, äppelodlingar och musteri, bryggeri, massor av växthus och ett bycentrum i den gamla vackra men förfallna ladugården.

Projektet kallas "Drömgården". Titta in på deras hemsida för att få en glimt av alla idéer.

Ylle var väldigt nöjd med dagen. Hon startade med ett dopp i havet, så vi fick låta henne springa sig varm innan det var dags att sätta henne i bilen medan vi gick på informationsmöte. Här ser vi henne efter mötet, då vi tog en tur kring markerna.

Vi måste ju kolla var vi ska bygga vårt hobbit-hus, eller möjligen var vår cirkusvagn ska stå...

Äta ute

I lördags kväll kom sonen in och ville låna grillen. Efter en stund hörde vi ljud från altanen. Där satt herrskapet i mörker och bitter kyla och myste.

     Hela trädgården glittrade av lyktor och värmeljus!

Vardag

 Det har inte blivit så mycket bloggande på sista tiden. Dagarna tickar på med jobb och inte mycket intressant finns att berätta. Ylle och jag försöker i alla fall hinna få lite dagsljus innan vi far till jobbet.
Kommunen har under sommaren byggt en gångväg utmed stranden. Där gick förut en stig mitt ibland vassruggarna. Ylle älskade den och röjde runt efter fåglar och vattensork. Nu är den till glädje även för folk med lågskor. Här går vi för det mesta vår morgonrunda. Kan tyckas enformigt, men det är det inte. Naturen ser olika ut från dag till dag, årstider, dimma eller sol. Att bara stå och titta ut över sjön ger energi.

 Kommunen byggde också detta vidunder till damm alldeles intill Mälaren. En damm med midja och bro. Den vassa sprängstenen i kanten ger ett sterilt och ogästvänligt intryck. Jag gissar att dammen ska fungera som ett slags filter för dagvattnet.

 Några av de fulaste parkbänkar jag sett har man också gett oss. Men jag är glad över papperskorgarna. Så att jag slipper bära stinkande bajspåsar alltför länge.

 Häromveckan gjorde vi en avstickare till Vällingby på väg till jobbet. Och upptäckte en märklig plats. Där finns ett gammalt förfallet industriområde, som kallas Gula kvarteret. En härlig kontrast till den sterila dammen i Kungsängen. Det är som att plötsligt hamna i en spännande miljö på semester någonstans söderut. Där till och med luktar så. Fullt med små hål-i-väggen-verkstäder. Idag när solen var framme åkte vi dit igen. Jag behövde fotografera "strukturer" som jag kan använda i kollage.

 Här KAN de färg... men...

 Fascinerande eldragningar. Jag känner mig som på semester.

Jag tog Ylle på bar gärning när hon taggade en vägg.

Klossarna

Den absolut bästa leksaken jag har är klosslådan. Min pappa Tårtan lät såga upp bitarna i exakt en halv tegelstens storlek. Det gör att de är suveräna att bygga med. Två bitar på "flatan" blir lika höga som en bit ställd på kant. Och två bitar på kant är lika höga som en bit ställd på högkant. Det blir oändliga möjligheter.

De av mina gamla bilar som överlevt mina och mina barns hårdhänta lekar, får också komma till glädje igen.

Den gamla Mercan har förlorat sin förare i någon sandlåda, men i övrigt är den i fin form.

Här är en annan favorit.

Tigern blev sugen.

Tigerns mamma...

... och mormor, ser mer galna ut än vanligt.

Katt

Vi hade katt när jag var barn. Katt och hund. Överlappande varandra.... Katt vande sig vid hund och hund vande sig vid katt.
Sonen, som bor i garaget sedan vi flyttade hit för nio år sedan, har haft katt nästan lika länge.  Jalmar. Ylle och katten Jalmar är polare, Ylle är bara något äldre än Jalmar. Sedan i våras har sonen och hans flickvän även en andra katt, Erin. Hon är tre år. Hon har varit innekatt största delen av sitt liv, men sedan hon fått smak på utelivet är hon ute mer än inne. Jalmar är inte helt nöjd med att ha fått en kompis... och Erin är en tuffing. Hon är rent ut sagt en drottning.
Den här veckan är vi kattvakter, eftersom sonen och hans flickvän är på Mallis. De var oroliga att Erin inte fick ha sin mat i fred och bad oss ge henne mat inne hos oss. Hit vill inte Jalmar komma. Han tror fortfarande att kattjagande Schnauzern Muffa finns här inne nånstans, trots att hon sedan flera år är avliden. Erin däremot är helt ovetande om denna demon och besöker oss gärna, särskilt regniga dagar.

Alltså har vi nu blivit med katt. Jag tror att Erin har hittat sitt drottningarike. Hon är en kvinna med krav. Hon äter inte vad som helst. En burk tonfisk ska det vara, annars kan det kvitta.

Vi är hennes ödmjuka tjänare!