Slutet på resan och gissa saken!

 Backar tillbaka till sista natten på ön Skye. Laddar ur en annan kamera. Den lille figuren vi träffade vid bäcken följde med oss till Portree och fick en skön natt på hotellet.

 En sista bild från Skye. Jag förstod aldrig vilka tider det var flod och ebb. Här var det helt klart lågvatten om förmiddagen.

 Så hoppar jag till nästa dag, då vi sovit i Grantown-on-Sprey. Strax utanför staden stannade vi vid en bro som hör till en nu nedlagd järnväg. Vi fastnade för det romantiskt medeltidslika bygget.

 Bron var ihopbyggd med en mur till "grindstugan" till Castle Grant. Slottet härrör från 1400-talet. Trakten tillhörde ursprungligen klanen Cumming, som på 1200-talet var den mäktigaste familjen i Skottland och som hade en framträdande roll i 1200 och 1300-talens frihetskrig mot England. Så småningom blev klanen utmanövrerad av Robert de Bruce i kampen om kronan. Slottet hette ursprungligen Freuchie Castle. På fjortonhundratalet togs borgen över av James Grant. Han stödde James V of Scotland. Skottlands historia är ett samelsurium av strider klaner emellan. Jag köpte en rikt illustrerad historiebok som jag försökte tränga in i. Jag gav upp nån stans i mitten av 1000-talet. Här har hänt för mycket för att en utböling ska förstå det i en handvändning.

Den här bilden illustrerar vädret på sluttampen av vår färd. Ruggigt minst sagt.

 Lennart brukar köpa en mugg eller kaffekopp vid varje resa. I Grantown-on-Sprey var vi ju inne i en antikaffär. Där köpte han denna ensamble.

Dessutom hittade vi en hel del annat roligt. Ett par skölpar, ett konstigt köksredskap, en reservoarpenna och ännu et konstigt redskap. Kvinnan i butiken tyckte vi valt originella saker.

 Pennan fungerade! Det kan man ju aldrig vara säker på. Man hade en hel samling reservoarpennor till försäljning. De kom ur ett lager från en frisersalong som också sålde pennor. Obegagnade enligt antikaffären. Ett trevligt fynd.

 Nu till det mystiska föremålet. Den som kan gissa rätt och först får en påse hemlagad kola.

Drog norrut

 Vi Bodde en natt i Portree på Isle of Skye. Natten innan sov vi också på Skye, i Kyleakin alldeles vid brofästet mot fastlandet. Den ön gillar jag. Hade kunnat stanna flera dagar, men vi ville  vidare den lilla tid vi hade. Besökte i alla fall ett whiskydestilleri, Talisker på ön. Jag gillar lite skarp och rökig whisky. Vi fick veta att rökigheten beror på att de groddade kornen torkas med torvbrasor. Det är mest den whisky som görs på öarna som är så rökig.

 Så for vi inåt landet mot nordost. Plötsligt ropade Lennart till att det var märkligt! Jag som satt med nosen i kartan hade inte sett den, telefonkiosken mitt i ödemarken.

 Ett hus fanns intill, annars inget.

 Som bevis att vi sett Loch Ness, men inget sjöodjur, visar jag denna bild av Urchart Castle. Vi var för snåla för att betala inträde, så bilden är från parkeringen ovanför. Borgen byggdes på 1200-talet.

 Av en skotsk vän hade vi blivit tipsade om att Grantown-on-Sprey var en fin ort. I en antikaffär där vi köpte en del roligt ( nästa inlägg) frågade vi om tips på B&B. Det rynkades på ögonbryn och diskuterades... det är ju inte säsong, vem har öppet? Vi fick tips på ett par adresser. Den första vi knackade på hade fullt, men hade en uppstoppad utter i hallen.  Han var gullig och ringde runt till flera och vi hittade till sist ett ställe att sova på. November är tydligen värsta lågsäsong. Många B&B och de flesta muséer har stängt.

 I Bufftown var antikaffären stängd. Genom fönstret såg vi skatterna. Gamla fioler och kiltar.

 Vi värmde oss på ett fik med roliga affischer på väggarna. Det här är trakten för många whiskydestillerier.

 Allt handlar om whisky.

 Så fick vi uppleva skotskt väder också. Våra två sista dagar i Skottland blev blöta.

The lollipop woman väntade på att barnen i lågstadiet skulle ha lunchrast.

Vårt fik.

Sedan for vi söderut genom högländerna. Vi tog den lilla "smugglarvägen". I slutet av den finns en bro. Norrifrån snöröjs vägen om vintern, men det är tydligen en vanlig fråga utifall "Bridge of Alford" är farbar. Det var den nu i alla fall.

På ön Skye

Nu har vi nått ön Skye. Den "dimhöljda ön" på fornnordiska. Ingen dimma syntes till idag, det var krispigt klart i förmiddags. Lite frost i gräset utmed vägen. Vid en liten bäck tog vi rast. Vår lille vän blev utom sig av glädje när han upptäckte en annan liten figur.

Det var en pigg liten sälle, som skuttade hit och dit i bäcken.

Så satte han sig intill oss och hojtade: Välkomna till mitt land!

Ditt land? muttrade fåren. Vi är allt fler än ni småfolk. Fler än människorna också.

Vi går vart vi vill här.

Vinden är fri sa måsen och for iväg ut mot fjorden, sjungande "Speed Bonnie boat like a bird on the wing o'er the sea to Skye. Carry the lad that's born to be king o'er the sea to Skye"

Lennart hittade en skatt. En hel strand med rundslipade stenar. Tänk om vi haft en lastbil!

Genom the Grampians

 En strålande fin förmiddag fick vi när vi åkte norrut från Pitlochlin. Upp genom södra delen av the Grampians. Det kändes lite märkligt. När Lennart och jag var i Australien förra året var vi i bergstrakter som också heter the Grampians. Här i Skottland finns alltså originalet.

 Gårdagens regnande gjorde det lite klafsigt i tjurhagen. Det bekymrade inte herr tjur särskilt mycket. Han poserade så villigt för oss.

 Dimman lättade i dalen och sjöarna låg spegelblanka.

 När jag traskade i strandkanten skrämdes jag av ett plötsligt surrande. Jag tänkte på alla sommarens getingstick, men det var inte getingar utan flugor.

 Där låg en död hjort under drivveden. Kan den ha förts med strömmen? Konstigt, den låg ett par meter från vattnet och såg någorlunda välbevarad ut, så den kan inte varit död många dagar.

Otroligt vackert var det. Jag blev lite sugen på att ta ett dopp, men riktigt så varmt var det inte.

Vår lille färdkamrat hade gnällt en stund att han var hungrig, så vi stannade i en backe med mycket björnbär. Det var till hans belåtenhet minsann. Han åt och smaskade väldeliga.

Sedan ville han absolut ner till sjön för att tvätta sig och dricka vatten.

 Nu kom dimman tillbaka. Snart såg vi inte många meter. Rent sagolikt.

 Gubben kom igång att berätta historier.

Han hade varit här förr förstod vi. -Där borta, sa han, var det som monstret dök upp ur vattnet.

 Han blev så tagen av sin egen berättelse att han darrande klamrade sig fast vid Lennart. Skymningen började falla och vi fortsatte vår färd mot kusten för att söka nattläger.