Hältor - en veterinärlektion

Den här veckan har vi haft teorivecka på ridskolan. Tidigare hade man en teorilektion per termin i sin ridgrupp. Jag har berättat om en sådan tidigare här, "Teori i Karingruppen". Nu har ridskolan börjat med ett nytt system. En hel vecka är hästarna lediga och det hålls en teorilektion varje dag som är öppen för alla. Det betyder att man kan välja att gå på alla lektioner, eller välja godbitar efter tid och intresse. Jättebra tycker jag. Jag valde att se när ridlärarna red uppvisning i torsdags och visade hjälper på hästar av olika utbildningsnivå. Från den typiska lektionshästen till välskolade dressyrhästar på högre nivå.

Idag gick jag också på en föreläsning av en veterinär som jobbar på Strömsholms djursjukhus. Den handlade om hältor. Jag har klippt ihop en liten film för den som är intresserad. Håller ni på med hästar kan det vara värt att se den.

Israpport från Svartviken

 Igår såg jag till min glädje att isen gått upp under natten. Nu går det undan med våren!

 Kanadagässen hör inte till mina favoriter. De skiter så mycket. Hela Gröna Udden brukar vara full av bajskorvar. Men så här, ett par på en sten, kan jag tycka är riktigt trevligt.

 Fler än jag var ute och njöt av sjöutsikten igår.

 När vi rundade udden såg vi att det låg en hel del is kvar i viken. Gammelisen var alldeles svart, så viken gjorde skäl för sitt namn, Svartviken.

 Bröderna gräsand patrullerade längs iskanten, medan ringduvan höll koll från ovan.

Koloniträdgårsföreningen Iris

Vi behövde en solskenspromenad innan vi stängde in oss på ateljén. Idag tittade vi närmare på ett koloniområde i Riksby.

Den här stugan hade en intressant grind.

Många trädgårdar är mycket prydliga, andra överlastade. Här gillar man lyktor. Det skulle vara spännande att komma tillbaka en augustikväll.

En fjäril på spaning efter nässlor kantänka. De dyker nog snart upp.

I stugor och trädgårdar fejades det.

Hit kommer jag tillbaka när fruktträden blommar!

Söndagsfrukost i det gröna

Ylle och jag är gräsänkor den här veckan så nu gör vi vad som faller oss in. Som att ta bilen och leta efter en glänta i solen. Medan vi rullade iväg funderade jag på vart vi skulle åka. Lejondal eller Rösaring ligger nära, men då såg jag att telefonen nästan var urladdad så därför åkte vi några mil till.

Jag vet ju att Biskops Arnö är en fantastisk plats om våren. För några år sedan var jag och Emma medryttare i ett stall på fastlandet alldeles i närheten av ön. Därför har jag sett våren från hästryggen här. Det finns underbara ridvägar på ön. Det enda kruxet var den här smala vägbanken för att ta sig över. Den är så smal att bilar inte kan mötas, men att köra om en häst går väl bra, tyckte  lastbilschaufförerna och dundrade förbi.

 Nu var det inte mycket till väg alls. Jag tog inte risken att köra över.

Det tyckte Ylle var alldeles förträffligt. Jag hade fullt sjå att hindra henne från att doppa sig mer än hon måste. Det var tur att jag lämnade bilen på andra sidan. I hjulspåren gick vattnet över mina stövlar och jag höll mig till mittsträngen.

Här ligger Nordens Folkhögskola. Lärarbostäder till vänster och elevhus till höger bakom allén. En bit bortom fälten finns en sträcka gräsklädd väg i en svag lutning där vi nästan alltid kunde galoppera. Men idag drog vi till motsatta sidan genom lövskogen och blåsippsbackarna.

Till sist hittade vi vår solglänta och en plätt fri från myror.

Ylle har full koll på mackan.

Nedanför kullen såg vi ett gäng tranor plaska omkring på den översvämmade åkern. Fumlig som jag är när jag lufsar fram, skrämde jag iväg dem och hann bara få en flyktbild.

En av askarna viskade att det fanns skamlösa flickor i dungen. 

 ... och minsann, där var det lättklätt. Vårkänslorna har vaknat och saven stiger.

När vi kom tillbaka till gården sjöng askkören för full hals ut sin vårglädje.

Vi tackade för oss och plumsade tillbaka längs vägen.

Ett friskt och välnärt folk

När vi var i Australien sökte vi ju information om ursprungsbefolkningen. Det var inte helt lätt. Men på några platser såg vi i alla fall utställningar som berättade om aboriginerna och deras historia. Det vi snappade upp gjorde oss beklämda och sorgsna. Så mycket elände som de fått utstå sedan europeerna gjort landet till sitt. Idag beskriver jag en liten del.

Foto av en plansch på Brambuk Aboriginal Cultural Centre

En gång i tiden var slätterna i sydöstra Australien täckta av en maskrosliknande ört som kallas Murnong. Den långa stärkelserika och söta roten var basföda för ursprungsbefolkningen. När kvinnorna skulle skörda, brände man först gräset i ett litet område för att kunna se rötterna bättre. De bearbetade jorden med långa spetsade störar. På så sätt luckrades jorden och göddes med de brända växtdelarna. Man lämnade alltid tillräckligt många rötter för att säkra återväxten.

J L Stokes (1812-1885) kom till Australien 1837 för att kartlägga vattendrag i det "nya" landet. Så här skriver han i sin rapport Discoveries in Australia: "På vår väg mötte vi en grupp infödingar som var upptagna med att bränna bushen, vilket man gör i sektioner varje år. Den skicklighet med vilken man klarade att kontrollera det oerhört farliga verktyget som eld utgör är imponerande. De som har speciellt ansvar för att styra eller stoppa de löpande flammorna är beväpnade med stora gröna ruskor, med vilka de slår om elden går i fel riktning."
 
 De europeiska nybyggarna förundrades de över de lätta och luckra jordarna. Men det dröjde inte länge förrän deras boskap trampat jorden hård och fåren bökade upp de goda rötterna. På bara något år hade växten försvunnit från stora arealer och livet blev ganska snart svårt för aboriginerna.

 När europeerna först kom till Australien beskrev de människorna de mötte som ett "friskt och välnärt folk". Upptäcktsresanden Edward John Eyre beskrev ursprungsbefolkningen som "stark och atletisk, ofta över 180 cm långa, mycket intelligenta med snabb uppfattningsförmåga, exceptionell synförmåga och anmärkningsvärt fina tänder."
Men han skrev också: "I nästan varje del av kontinenten som vi besökt, där inte närvaron av europeer eller deras boskap förstört deras försörjningsmöjligheter, har jag funnit att infödingarna på bara 3 eller 4 timmar, kan skaffa tillräckligt med mat för en dag och det utan särskilt tröttande arbete."

Etnografen James Dawson skrev: "Födoämnena är rikliga och varierade, för allt som inte är giftigt eller behäftat med vidskepelse ses som hälsosamt." Han noterade också att de "har en klok ekonomi i sin jakt. Det är betraktat som ett brott och ett slöseri med mat att döda ett villebråd bara för nöjes skull."

Men alla hade inte samma positiva syn på ursprungsfolket. Generellt ansåg nybyggarna att "infödingarna" skulle hållas borta. Man tyckte att de liknade apor mer än människor och att de inte hade något begrepp om äganderätt eller anknytning till landet.
1840 hade strömmen av nybyggare i det som nu är Victoria växt till en störtflod. Då gjorde de två stammarna Djab wurrung och Jardwadjali ett försök till uppror. Situationen med markförstöring och att de inte längre kunde röra sig över landskapet gjorde att det blev svårt att överleva.  Man började med ett slags gerillakrig med bränder och fårstölder.

De mötte hårt motstånd. Vid 1845 hade 70 % av Djab wurrung och 80 % av Jardwadjali dödats

Morgondopp vid Gröna udden

 Jag upphör aldrig att förundras över att samma gamla utsikt över sjön ser så olika ut från dag till dag. Gräsänderna verkar glada över att isen smälter undan.

 Även Ylle tyckte det var badväder.

Mirakel mot tågfobi

För ett drygt ett år sedan började plötsligt Ylle få panik när vi åkte pendeltåg. Hon har ju följt med mig till jobbet sedan hon var valp och vi har för det mesta tagit pendeln till stan. Det har alltid gått bra tidigare. Hon gillade åkturerna och blev alltid överlycklig om vi råkade sitta bredvid någon som klappade henne. Därför kom det som en total överraskning när hon började hyperventilera, darra, snurra runt, vilja komma upp i knäet bara för att genast hoppa ner igen - hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Nu är hon tio år gammal, så i nästan nio år var det inga som helst problem.
Det har gjort att jag under året som gått hellre tagit bilen till jobbet. Inte bra för miljön och dessutom onödigt dyrt.

Jag har funderat över vad som triggat igång ångesten, men inte kommit på någon traumatisk händelse. Det enda som kanske spelat in är att jag skaffade iPhone ungefär i samma veva. Och satt och lekte med spel för att få resan att gå fortare. Kanske tappade hon förtroendet för mitt sätt att hålla koll på omgivningen när jag blev uppslukad av spelet. Därför slutade jag ta fram telefonen, men det gjorde ingen skillnad. Det konstiga är också att det fortfarande gick hur bra som helst att åka tunnelbana. Där är hon totalt avslappnad.

För ett tag sedan funderade jag på sätt att komma runt problemet. Jag tänkte att jag kanske kunde ta med en väska hon kunde vara i medan vi satt på tåget och gick till djuraffären för att leta efter en tillräckligt stor och ändå lätt transportväska. Jag hittade ingen bra modell, men fick tipset att köpa ett halsband som utsöndrar trygghetsferomoner. Det fungerar tydligen på hundar som blir skräckslagna på nyårsafton. Vi provade. Det gick bra första resan, men sedan var effekten borta trots att halsbandet skulle räcka en månad. Samma feromoner finns också på spray. Det kunde man ha tex för att spraya hundens plats i bilen för hundar som är bilrädda.
Nu har jag köpt sån spray. Fem minuter innan vi kliver på tåget sprayar jag nederdelen på mina byxor. DET HJÄLPER! Nu har vi åkt pendel några dagar utan problem.

Så nu gör jag lite reklam för denna mirakelkur: Adaptil

Med lite tur kommer vi att slippa sprayen om några veckor. Jag håller väl på så länge flaskan räcker så får vi se sedan.

Fåglar på var sin sida jorden

 Så blev det gråväder igen. Isen känns inte längre säker. Jag välkomnade regnet idag. Gatorna sköljs åtminstone lite renare och man kan andas utan att få ett halvt grustag i lungorna.

 Jag tycker om de här lågmälda färgerna. Stillsam väntan innan vårgrönskan exploderar.

På andra sidan jorden går det mot höst. Vi hade tur att få så många fina dagar.

Gatukonst

Än ska ni inte tro att det är slut med bilder från Australien. Idag laddar jag med en bildsvit från en bakgata i Melbourne. Jag vet inte om det här är "lagliga väggar" men jag skulle nästan gissa det. Det syns att konstnärerna haft gott om tid på sig. Jag hoppas att ni ska titta, njuta och bli glada, för det blir jag av de här bilderna.

Enda bilden från en annan gata får bli slutbild. Här var det inte fullklottrat. Fast jag kan tycka att det var onödigt att rita på ett rent och fint gammalt hus, kan jag inte låta bli att tycka om det lilla monstret.