Lokförare minsann

Nu har jag fått mitt mössmärke som visar att jag är lokförare. Mössan är väl inte riktigt ätt i övrigt. Tror det är en polismössa. Jag hittade den när vi hade loppmarknad i Västertorp. I lördags körde jag först som eldare en tur. Sedan körde jag som lokförare. För första gången med passagerare i vagnarna. Som tryggt var hade jag min utmärkta handledare Tommy med i hytten.

I lokförarjobbet ingår så klart att ta hand om loket. Idag hade pannan kallnat så pass att jag kunde sota. Med en tre meter lång viska sotade jag de 80 rören. Det tog sin tid och jag blev överraskad av ett störtregn. Jag väntade ut skurarna i förarhytten. Här kan ni se några av de viktigaste reglagen en lokförare på ett sånt här litet ånglok har att hantera.

Det gäller ju att hålla tryck och vattennivå på ett säkert och effektivt sätt. Om vattennivån lämnar panntaket bart kan det bli glödande och kollapsa. Nu säger Tommy att det inte är nån risk att det går så långt på det här loket. Man håller koll på vattennivån på ett lodrätt glasrör. För att få upp trycket i pannan kan man pumpa in kallvatten. Jag kan handgreppen men exakt hur det fungerar kan jag inte i alla detaljer. Spaken här lyfter jag upp, sen gäller det att öppna kranen under, kolla på ett rör utanför hytten som först sprutar ånga. Vrida och lyssna,  när ångströmmen blir en vattenstril och till sist bara droppar och ljudet blir det "rätta". Det är ett finlir, som blir extra svårt om vattnet man sprutar in har hunnit bli uppvärmt när man kört några turer.

Med full fyr i pannan kan man sedan kolla när trycket stiger. För att ta oss upp för backarna från Risten station måste vi komma upp till elva kilo innan loket ger sig iväg. Förra sommaren råkade jag och lokförare Roger ut för vedbrist där nere. Vi fick flänga runt och leta brädbitar och pinnar för att kunna ta oss iväg. Det gick som tur var.

Om draget i pannan är för dåligt kan det hjälpa att spruta ånga genom systemet. Det gör man med den här kranen i mitten. Varken trevligt eller effektivt att det ryker in i hytten.

Här är regulatorn, spaken som man reglerar farten med. Spaken till höger reglerar färdriktning. Nu när loket står still ska den så klart vara i neutralläge.

Här är bromsspaken. Hytten är verkligen inte särskilt ergonomiskt byggd. Lite knepigt att nå att hålla en hand på regulatorn och en på bromsspaken och dessutom nå att se om spåret är fritt. Då är det särskilt bra att vi kör med både lokförare och eldare i loket.

 Ytterligare ett viktigt reglage. När loket står still en längre stund vid stationerna bildas det kondens vid kolvarna. Då skjuter man in den här spaken en stund före avfärd så att det blåser rent. Något tjugotal meter efter start kan man dra ut den igen.
Nu har ni fått en liten första lektion i lokföreriet. Är det någon som är nyfiken på att lära sig mer är ni välkomna hit till RLJ på lokförarutbildning.

Utsikt från förarplats.

Sotningen klar! Här står jag med viskan utanför vagnhallen. Nån gång i framtiden hoppas vi kunna bygga ett riktigt lokstall också. Här är lite trångt för alla våra lok och vagnar.

Medan jag skrev detta byggde Maya och Lennart en kaninvärld till Albin. Nu får han lite mer att utforska och vi lättare att komma åt att gosa med honom.

Den gamla verandatrallen fick en ny användning.

Ångloksbestyr

 Nu är det trafikdag igen på Risten Lakvik Museijärnväg. Redan igår eftermiddag började vi elda i pannan. Det tar sin tid att värma upp ett lok som stått still sedan förra helgen. I år har vi ett stort vedlager. Uppsågade gamla kådrika bjälkar brinner bra. Nu i morse fortsatte vi eldandet. Här får pannan lite tillskott av koks också. Vi har fått ett lass gratis nånstans ifrån. Koks brinner inte, men när man fått upp värmen är det bra att ha lite koks som blir vitglödande när vi drar på i uppförsbackarna. Det ger extra kraft. Idag är det strålande väder och vi hoppas på många resenärer och fulla vagnar.

Idag var det min tur att ta hand om smörjningen av alla rörliga delar. Det gäller att inte glömma ett enda litet smörjhål. Annars kan saker skära ihop och bli förstörda.  Det finns många olika. Somliga har ett fjädrande lock att trycka ner när man fyller i oljan, andra kan bara helt enkelt vara små smörjhål. Mässingslocket framför oljekannan på bilden lyfter man av. Därunder finns en veke som man för ner i ett litet hål och som ska mata in olja under körningen. Såna hål slukar mera olja och jag får ta till en större oljespruta. Skulle tro att jag gjorde av med tre liter innan jag var klar med de kalla lederna. De leder som hör till varma ventiler kräver en annan mer trögflytande olja. Det är mycket att hålla reda på för en lokförarlärling som jag, men kul är det nu när jag börjar förstå lite av hur det fungerar! Förstelokförare Tommy är en bra handledare. Alltid lugn och pedagogisk.

Knackelie - min nya passion

Äntligen har jag skaffat mig en bra lie. Har tittat runt på nätet i flera år. Först bara på jakt efter ett lätt och fint träorv i stället för det tunga och otympliga stålorv vi har. För många år sedan fanns också ett gammalt nätt blåmålat orv av trä, men det är försvann nog när vi hals över huvud flyttade från vårt förra lantställe.
För några veckor sedan dök det upp en inbjudan till liekurs på Facebookgruppen Lienätverket. Jag anmälde mig med förhoppningen att få köpa en bra lie. Det visade sig att LieMats lär ut hur man slår med och underhåller knackeliar.

Jag kom från kursen med ett helt kit. Österrikisk knackelie, ett danskt träorv, bryne med en praktisk plastslida man fäster på bältet, litet städ och en hammare. Jag fick lien grundknackad innan vi skildes åt på kursen. Nu har jag slagit gräsmatta, vildvuxen kulle och vägren hemma i Kungsängen, så nu var det dags att knacka lien på nytt. Jag var så ivrig att komma igång att slå här i Lakvik att jag inte hade tid att fixa en bra bänk för städet. Ett vedträ från ångloket fick duga som provisorium.

Här kommer lite bilder från liekursen. Alla som har en äng, eller vill göra en blomsteräng av något igenvuxet borde leta upp en liekurs! Även en gräsmatta kan slås med en sån här fantastisk rakbladsvass lie. Det är så meditativt och härligt att slå. Så förvånansvärt lätt. Jag minns min barndoms kämpande med ängen som tungt och jobbigt. Trots pappa Tårtas försök att visa trillade inte polletten ner förrän nu. Att hitta det mest avslappnade sättet och finna att det är det mest effektiva.

Till sist en liten filmsnutt.