När
Christina Alvner bodde i Hova hade hon en trädgårdsbil. En gammal Peugeot bortom renoveringsförsök. Ett slags dekorativ installation. Under våra morgonpromenader i Kungsängen passerar Ylle och jag ett liknande bilvrak i vackert förfall. Häromdagen var det inbäddat i ett underbart varmt förhöstljus som jag inte kunde låta bli att plåta.
Nere vid Gröna udden hade den ensamma skarven fått sällskap. I flera år har jag bara sett just en enda. Jag vet inte var de har sin häckningsplats. Tydligen är vår vik lämpad fiske och solbad.
2 kommentarer:
Det är något av samma känsla över skraken och det gamla vraket, fråga mig inte varför.
Saknar verkligen Christinas bloggande.
Renee, Jag tycker som du om kopplingen i känsla mellan motiven. Kanske det lite urtidslika mellan ett bilvrak och en sån märklig fågel som skarven.
Läser på wikipedia att det varit knepigt att bestämma vilken grupp fågeln hör till. Ska de höra till gruppen pelikanfåglar, sulor eller ormhalsfåglar. Kanske är de till och med släkt med pingvinerna. den sommaren vi seglade i Kroatien, berättade vår skeppare när vi passerade ett skär med skarvar att de kallas Kroatiens pingviner.
Skicka en kommentar