Kåldolmar och kalsipper

Strax före midsommar såg vi parkteaterns föreställning Kåldolmar och kalsipper i Rålambshovsparken. Det var en nostalgitripp som heter duga. Mina två äldsta barn mindes musiken från skivan, men Maya kom inte ihåg att vi spelat den. Kanske hade vi skrotat skivspelaren när hon växte upp. Det var i alla fall många mor och farföräldrar i publiken som tagit med sina familjer. Krumeluren var nöjd och hängde med i den något osammanhängande och skruvade historien, men hans lekkamrat blev lite rädd. Nu ska jag försöka leta fram den gamla vinylskivan om vi fortfarande har den kvar.
Här är en lite skakig film med bitar ur föreställningen.



Jag hoppas att föreställningen får turnera vidare. De hade gjort så kreativa scenografilösningar.  Jag skulle gärna se den en gång till. Det var många detaljer jag missade när jag satt med ögat i kameran. Förresten kan jag meddela att vår hund Ylle fått sitt namn från sången om Yllet.

Sao Joao

 Idag, 24 juni, firar man Sao Joao i Brasilien. Vi var på landet över midsommarhelgen och passade på att fira Sao Joao i lördags. I norra Brasilien hör det då till att göra upp en stor eld. Man klär sig i rutig skjorta och halmhatt och målar skägg på herrarna och fräknar på damerna för att se ut som bönder. Och så äter man gott. Maya och Nils stod för tårtorna.

 Halmhattarna räckte inte till alla. Men Emil-mysse och Tårtas gamla hatt passade också bra.

 Här är hela gänget vid eldplatsen. Mellan träden hade Lisa fixat girlander av tidningspapper.

 Brasan måste tändas innan klockan sex för att inget förfärligt ska hända enligt gammal skrock.

 Vi började med efterrätten, sedan grillade vi hela kvällen. Majs hör till Sao Joao-festen. Iroda hade marinerat lammkött i grape tonic och kryddor. Och så gjorde vi pinnbröd. Det var en så fin och klar kväll att vi satt kvar till långt in på natten vid brasan.

 Ett år när Maya var liten gjorde hon och jag ett litet blomland  och satte en massa lökar. Det har sedan dess vuxit igen och försummats. Av någon anledning har den här blomman överlevt och överraskade oss nu. Ingen har sett den tidigare. Jag har ingen aning om vad det är för sort.

Intåg i sommarhagen

Så har jag fått vara med om ännu ett betessläpp. Det är så härligt att få se de annars hårt arbetande ridskolehästarna återta en liten smula vildhästidentitet. Med något undantag. Den som orkar titta på hela filmen kan notera Mulle. Han har varit med förr. Spring ni, jag äter... stör mig inte, säger han småsurt när han nästan blir påsprungen.

Ylles hörna

Idag fick jag fick ett 9 år gammalt foto av Jessica. Det är taget på Ylles första födelsedag. Jag som bor i förorten kommer alltid sent till jobbet. Den här dagen hade mina kollegor Jessica och Christina överraskat med att byta ut de två skyltarna till Nacka-monumentet, Nackas Hörna till det för dagen mer passande namnet Ylles Hörna.

 De hade såklart fnissande hoppats att jag skulle se busstrecket på Ylles och min väg till jobbet. Det gjorde jag inte. Man går ju med ögonen i backen, särskilt när man går på gräsmattor där hundarna rastas. Men efter hurrarop och presentutdelning på ateljén, begav vi oss allihop för att beundra de snygga skyltarna. Födelsedagsbarnet poserar stolt.

Nacka-monumentet som är en skulptur föreställande Nacka Skoglund läggande sin legendariska hörna (som skruvades rätt in i högra krysset), besöks så gott som dagligen av Hammarbysupportrar och skolklasser på stadsorientering. Så även på Ylles födelsedag. En och annan blev smått förvirrad.

 22 september 1984 avtäcktes professor Olle Aldrins skulptur. Nacka föddes alldeles intill, på Katarina Bangata 42. Fox illustration där, Ylle och jag jobbar finns på nummer 40 på samma gata.

Växthusdrömmar

 Det var lite kyligt idag. Vindarna viner och det är synd om mina tomater. Mira inspirerade mig att göra något åt saken. Hennes tomatjakt som resulterade i ett växthusköp.

Vi har ett par stora fönster som stått lutade mot väggen bakom ett buskage i alla år vi bott här. Idag kånkade jag fram det ena. Lite skydd blev det, även om inte ens hälften av alla plantor får plats. Nu ska jag fundera om jag inte kan snickra ihop ett liten växthus. Jag tror vi har fönster stående på fler ställen.

Torsdagsmornar

 Jag fick just mail från min ridfröken Agneta. Hon fotograferade oss för ett par veckor sedan. Suddigt, men ändå kul att se sig själv. Det är mörkt i ridhus, så det är svårt att få till bra bilder. Nu vet ni vad jag har för mig om torsdagsförmiddagarna.

 Hästen heter Linus. Jag har ridit honom en gång i veckan hela våren, med något undantag. En trevlig häst att rida. Inte lika trevlig att göra i ordning innan. När hårfällningsperioden var som värst kom jag alltid hem med blåmärken efter tjuvnyp eftersom han är kittlig. Men man vänjer sig vid sånt också och den duktiga hästen gör det värt besväret. Det är alltid veckans höjdpunkt.

 Slänger in ännu ett av Agnetas foton. Så vackert i sin suddighet. Den skickliga ryttaren är en av få i gruppen som inte heter Karin.

Det man inte har i huvudet får man ha i benen

Det som tar emot mest under hela året, är att sammanställa underlag till deklarationen.  Inkomster och utgifter, kvitton och moms. Huga! Varje år tänker jag att NÄSTA ÅR  ska jag vara ute i god tid. Men det händer inte. Nu måste jag rappa på. Uppskov har jag, men han som ska hjälpa mig deklarera behöver också tid. Att det finns människor som vill jobba med sånt förundrar mig.
Nu begav jag mig till jobbet fast det är lördag, med ryggsäck och kasse fulla av pärmar och papper.  Ylle behövde en promenad, så vi klev av tunnelbanan vid Hornstull för att traska utmed den vackra strandremsan till Skanstull. När vi kom fram till ateljén efter en timmes njutningsfullt strosande upptäckte jag att jag inte hade nyckeln med. Det var bara att fara hem igen.

Jag tycker ändå inte att dagen var bortkastad. Det finns så mycket att se om man tar det i maklig takt.

Den gamla järnvägsbron med sitt burspråk blir en mäktig portal för tågen söderifrån.

Märkliga farkoster far förbi.

En glad man med fisk i kepsen fångade min uppmärksamhet.

Han hade vunnit årets tävling i mete just idag. Nu var det fest!

Pokal och keps var vinsten.

Vad kan detta vara? Ett litet vindkraftverk på båten, eller är det en fläkt som är bra att ha om vinden mojnar. En landkrabba som jag gissar friskt.

Årsta holmar ligger inklämt bland bropelare. Dit måste man ta sig med båt. Det finns planer på att bygga en gångbro till ön, men också en stark opininon för att skydda den lilla biten natur. En facebookgrupp för detta finns här.