Gravsättning

Nu har min pappa Tårta till sist blivit gravsatt. Det var flera år sedan han gick bort, men av olika skäl har det inte blivit av att gravsätta honom. Nu hade jag fått ett brev från kyrkogårdsförvaltningen att om vi inte ordnat med gravsättning före 7 december, skulle askan spridas i en minneslund i Stockholm. Det hade han inte gillat. Han tyckte inte så mycket om Stockholm och än mindre om stockholmare.

Det var puffen jag behövde för att komma till skott. Jag hämtade urnan, eller näverdosan i Råcksta krematorium. Där hade de gjort fint och ställt den på ett litet bord med två tända ljus när jag kom. Men det var inte helt lätt att få hämta askan. Jag visste inte vad kyrkogården i Linköping kallades och det måste antecknas på kvittensen. Papperen med räkningen för graven låg på ateljén. Som tur var fick jag tag i en kollega som trots att hon satt i möte var bussig att ta sig tid att leta fram papperet på mitt skrivbord i all röra.

Så for vi till Linköping. Jag har aldrig varit med om någon gravsättning förut, så jag hade inte riktigt klart för mig hur det brukar gå till. När min mamma dött hjälpte jag Tårta med begravning och kontakten med begravningsbyrå, men när jag några veckor efter begravningen frågade Tårta om när vi skulle komma till gravsättning, sa han att det hade han redan fixat. Då jag frågade  hur det gått till, sa han att han tagit en taxi till begravningsbyrån, hämtat urnan och åkt med den till kyrkogården, ställt den vid graven och sen åkt hem igen med den väntande taxin. Han hade inte sett till någon kyrkogårdspersonal. Visserligen var Tårta inte mycket för ceremonier, men jag undrade lite om det verkligen gått till så, eller om han börjat bli lite förvirrad i sin ensamhet.

Nu var jag i samma situation. Jag hade bokat gravsättning till klockan tre. Tänkte nog att någon vaktmästare skulle finnas där behjälplig... men kyrkogården låg öde förutom enstaka människor som besökte sina anhörigas gravar. Graven var grävd. På marken låg en grön filt, med en öppning just passande hålet. Nu blev vi tveksamma. Jag fick gå runt och leta länge och rycka i alla dörrar jag såg i krematoriet där jag antog personalen kunde finnas. Då mötte jag ett annat följe sörjande, med en urna under armen på väg ut ur byggnaden. De sa att det fanns någon längre in i något rum. Lite Kafka-artat irrade jag vidare. Till sist hittade jag personen. Och fick besked. Det var bara att stoppa ner urnan och ta oss den tid vi behövde, sedan skulle någon komma och skotta igen graven.

Jaha, då förstod jag att det gått till precis som Tårta berättat, när han gravsatte min mamma. Det kändes faktisk väldigt fint att få sköta det själv. Vi pussade på dosan och tog adjö av pappa/morfar/gammelmorfar/svärfar Tårta innan vi sänkte ner honom till min mamma, min mormor och min morfar.
Men det kändes inte bra att bara lämna graven öppen och gå därifrån. Så vi lade tillbaka jorden så gott vi kunde och satte tulpanlökar och Kungsängsliljor innan vi la tillbaka grästorven. Kanske kommer gräsklipparen att ta dem innan de hinner blomma, men om vi har tur kanske de låter dem växa ett tag.